hängiven literarist!

Nu tänkte jag dra min religion för er. Innan jag börjar säger jag bara att detta är seriöst, helt ärligt och absolut ingen parodi på något alls. trot´eller ej.

Min tro går i stort sett ut på böcker. I världen finns som minst tre steg, det högsta är författaren, det mellersta är hans karaktärer, sedan deras karaktärer and so on tills det inte kommer felera steg. nej, nu börjar jag ju i fel ende. Alltså, en författare skriver vår bok. Vi är bokkarraktärer allesammans. Vissa är huvudpersoner i böckerna, vissa är bara bikaraktärer. Sen går det ju åt andra hållet, våra karaktärer lever också, varje författare har sitt universum. Man kan se att vår författare är både självgod och ordningsam; han låter oss dyrka honom som gud, right? Det är rätt farsineradne att han kan skriva så mycket samtigt, hans liv är alltså jättekompliserat och vi är gämmförelsevis primitiva. tänk nu på våra karaktärer. vi skriver att de sätter sig ned. när vi sätter oss ned tänker vi också, det gör inte dem om ni inte skriver om det. och det kan ni inte. så på så sätt blir det en nedåtgående spiral, liksom. jag och mamma funderade på om martina, mammas väninna, finns alltid eller bara är en bikaraktär i mammas bok. Men vi kom fram till att det inte gick att kolla, mamma kunde ju inte ringa och kolla henne, för då fanns hon ju. Så på så sätt kan man aldrig bevisa min tro. Jag gillar inte tanken på namnet literarist, det låter som om jag bara skämtar om det. Som om jag hittar på en religion liksom. Men natta tvingade mig att döpa elendet. _Det finns många som ger uttryck för samma sak; within temptasion och Jostein Gaarder är exempel. Fast Jostein har fel, enligt mig. Han tror att man kan sticka från berättelsen, det tror jag inte direkt på. det går liksom inte.

ah! jag glömde ju. min tro förklarar även deja vu. för när någon dör i en bok försvinner inte personen ur boken, right? den bara dör liksom, men om man bläddrar bakåt är den ju fortfarande levande. därför tror jag att då man dör lever man om sitt liv pasivt, bara minns liksom. därför får man deja vu. så lätt var det. har jag glömt något nu? Ni som hört innan, säg om jag missat något important. äsch, nu ska jag fotsätta lyssna på änglar av Marion keise eller hur det stavas xD underbar bok!
/Emma den lystrande livsglada literaristen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0