blaj
Äsch, jag har inte särskilt många kompisar egentligen, mest bekanta. Det finns två personer jag verkligen ser som mina vänner, sedan är resten mest beskyddande hönsmammor och underbart sadistiska och störtsköna svartbälten, som jag visserligen tycker om, men som jag i själva verket inte har någon djupare relation till.
Och det där med allsångssjungandet lyckades jag bara nässla in mig på för att en god vän till min mor önskade sig det av mig i femtioårspresent. Då var jag ju tvungen att göra ett försök. Och det gick ju vägen den gången, även om jag såhär i efterhand grämer mig över hur fördjävligt det lät. Pappa filmade, så jag har allt hört...
Förresten är ditt skrivande utan radbyte inte särskilt svårt att åtgärda (jag har ju radbyten överallt när jag skriver, har jag inte?). Det finns nämligen på tangentbordet en avlång knapp som jag tror du känner till. På bärbara datorer sitter den vanligen någonstans i trakten av page up och page down eller piltangenterna, medan den på stationära datorers tangentbord har sin plats right next to apostrofen och å-knappen. Den befinner sig konstant i närheten av viktiga knappar som shift och backspace, och vet du vad den heter...? Samma fantastiska namn som Within Temptations första skiva.
Spänningen är olidlig. Svaret på frågan om den hemliga knappdjävelns namn ska snart bli avslöjat. Trummorna dånar.... och knappens namn är...
Enter! :)
nej, påminn mig inte om den där jävla skolmaten!