hopelosthead

Jag läser just nu en bok som heter tusen gånger starkare. Den läste vi i sexan och den är så bra. Den handlar om gämnstäldhet. Människor som inte tar plats och tjejer som inte får plats. Men hallå! Kan ingen bara aa tag egentligen? Kan ingen ta plats! Skrik, vråla, dansa-vad är ni rädda för? Vad andra tycker? Vad kan de göra mot er? Håna er? Som om det spelar någon som helst jävla roll. Nejmen seriöst nu blir jag galen. Jag kan inte förstå människor som inte är sig själva och skiter i andra. Sure, jag skiter inte i alla. Men de skiter nor i mig. Man måste ju inte vara liten och menlös. Det är ingen annan som skapar ens liv. Hela boken går ut på att säga "Tjejer har blivit skrämda att ta plats". De går ingen plats. Men ta den platsen då! Åh, jag håller på och krevera. Vad ska jag ta mig till. Jomen hela feministsaken går ju i princip ut på att vi tjejer är bäääst. Men feminister särskiljer ju tjejer, varför varför varför gör de det? Det är som invandrare. De beskyller alla "rasistsvenskar". Men det är bara de som särskiljer sig själva och skjuter undan alla svenskar. Varför finns det så många murar i världen? Varför måste folk bygga upp murar mellan sig själva och världen? Vad skulle hända om jag rev de murarna? På årskursbesöket i örebro pradade ledarna om skillnaden mellan seende och blinda. Som om där fanns en skillnad. Som om de ville sära på oss. Ville de det kanske? Ville de att vi skulle bli en minoritet? Knappast! De ville bara pusha oss över muren. Men varför då ens bygga muren? Ta världen i dina händer och le och skratta, och så fort du ser en mur; riv ned dem. Smash och hejdå.