livet är en pannkaka med sylt

Nu har jag haft en flumdag. det var flummigt. citat:
i omklädningsrummet snackas det om saker i utseendet.
Anna: Emma är så perfekt ju...
på skrivarkursen ska Anja och Emma tävla om vem som skriver snyggast.
Emma: Anja, skriv "pannkakor är det plattaste jag vet".
flum! flummeliflum. jag har egentligen inget att säga, för utom berättelsen jag skrev under februari.
Bläcksvart och isblått


Flickan står lutad mot väggen, väggen där spegeln står. Hon vill inte vända sig om, vill inte se in i sina egna intetsägande ögon. Hon känner det i varje fiber i kroppen, hon behöver inte titta-hon har redan sett det så många gånger. För många gånger. Hon hör snacket från tjejgänget där utanför och hon vill inte lyssna längre. Hon trycker händerna mot öronen, men ljudet av de inre rösterna finns kvar. De inre rösterna finns inuti henne och de perfekta blondinerna med stora bröst, fin makeup och smala midjor väntar på henne. Hon med sitt påklistrade leende och sina falska skratt. Hon blir aldrig perfekt. Mörker, bläcksvart mörker.. och de är inte hos henne.

- Men ärligt, håller du inte med? Moa ser på henne med stora, mörka hundvalpsögon. Visst är han bara sååå het?
Hon ser sig omkring, vem pratar hon om? Hon inser att hon inte har lyssnat på diskutionen.
- Ninnie hallå! Moa ser uppfodrande på henne. Sara, Linn och Madde står bakom henne, Julia och Frida står på var sida om henne. Omringad igen. En klaustrofobisk kännsla sveper genom Ninnies kropp och hon överväger att fly in på toaletten för att kräkas igen-men ingen väg finns att gå. Hon måste svara Moa, men vet fortfarande inte vem av alla omogna killar hon snackar om.
- Mmh, säger hon trött och hoppas att det låter trovärdigt.
- Men Ninnie, du tittar ju inte! Linn pekar bortåt, och Ninnie rycker till. Hon känner hur iskallt vatten sköljer över hennes tankar och hur svetten bryter fram. För det är ingen omogen kille de pratar om. Det är Patrik. Långe, smale Patrik med lockarna i pannan han envist försöker borsta bort-en hopplös kamp. Patrik med halvleendet, de ljusgröna ögonen och det mjuka skrattet. Ninnie vacklar till av tyngden av insikten, och när Linn ser att Ninnie tittar börjar hon prata igen.
- Men alltså. Tycker du jag ska typ satsa på honom? Han verkar ju lite intresserad liksom. Eller vad tycker du?
- Inte vet jag. Du kan väl ta ditt eget initsiativ?
- Men shiiit, vad bitchy man får vara då! Varför ska duvara så neggig nu för? Friend in need, hallå!
- Oj, vad jobbigt. Du kan ju verkligen inte göra ett skit utan Ninnie!
Ninnie reagerar faktiskt när hon hör Sara säga så. Sara, som alltid står tyst i ett hörn och tittar längtansfullt. Sara som lånar läppstift ibland och sedan är evigt tacksam. Sara, tyst och osäker, absolut inte typen som fräser åt någon. Om någon fräste skulle det vare Julia, Madde eller kanske Frida..men inte Sara. Resten av tjejerna är också förvånade, de flesta står bara och stirrr. Till slut är det Julia som öppnar munnen.
- Men oj vad talför man blev nu då.
- Men oj, vad kaxig man kan vara. Biter Sara av och ser mördande på Julia, blått möter blått. Ninnie slås av hur många nyanser blått kan ha. Julias ögon är grumligt blå som ett oljeförorenat hav medans Saras är glittrande som iskristaller. Ninnie är säker på vilken hon gillar mest.
- Meeen, Moa ser nervös ut i sina försök att gräppa situationen, vad fan är det med er idag?
- Eller hur, jag skulle ju få råd här, har ni glömt det? Fast Linn ser egentlien inte intresserad ut; så långt räckte hennes kännslor för Patrik. Ninnie hasplar ur sig en ursäkt och bryter igenom tjejmassan.

Världen materialiserar sig runtom henne. Med en stöt återvänder hon till sin kroppsliga natur, och inser att hon sitter i en skakande buss åkandes på en smal stig.
- Ninnie? Rösten är Saras, ögonen är Saras, men tonen och blicken är inte Saras. Vad dagdrömde du om?
- Jag vet inte, Ninnies röst är mycket hesare än hon hade väntat. Jag har ingen jävla aning.
Sara nickar och Ninnie förstår hur lite diskutionen hade med dagdrömmar att göra. Ninnie har inte en jävla aning om någonting. Det finns inget att ana.
Ninnie inser att bussen har stannat och att Sara väntar på henne. De går tysta upp mot Saras hus, ett gammalt hus mitt ute i ödemarken. Ninnie tänker på stora familjer, på skratt och vänlighet när hon ser huset. Hon ser sig om och ser samma vänlighet speglas i Saras ögon.
Sara leder henne in i den lilla hallen och in i ett stort, blåmålat kök där ens röst ekar.
- Vill du ha kakor? Utan att vänta på svar går hon till skafferiet och tar ut en burk hembakade småkakor. Sedan börjar hon blanda saft och Ninnie sjunker ned i en stol. Hon känner Saras ögon på sig, funderar på vad som förväntas av henne. Hur ska man beté sig i ett hus mitt ute på landet, hur pratar man, hur andas man, hur håller man tillbaka tårarna? Hon kan känna en klump i halsen, hon vet inte vad som gör det, vad som bryter ned henne med det här huset. Men något är det, något i Saras rörelser när hon häller upp saften i tillbringaren och något i husets kyliga omfamning då hon kom in. Hon orkar snart inte mer vänlighet.
Sara sätter sig ned bredvid henne och häller upp saft i två glas. De sitter tysta en lång stund, innan Sara tar till orda:
- Du borde inte hålla på så här Ninnie. Du borde ta itu med det. Hon ville det.
- Hur?
- Spelar det någon roll hur?
Rummet faller i tystnad, och Ninnie vill inget hellre än att sitta där på en obekväm stol och dricka jordgubbssaft, bredvid Sara. Sara, Sara som såg, ser och kommer att se hur allt hänger ihop. Sara som har en aning.

godnatt kära darlings.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Anna sade inte att du var perfekt utan att din längd var perfekt. -.-"

2008-06-18 @ 17:19:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0