hopelosthead

Huvudet klövs i två bitar. Blodet forsade och efter att snabbt send ut några smärtsignaler flydde jag ut. Folk skrek för att jag var så slämmig och disgusting i allmänhet, men jag hade inte tid. Tid, förresten. Det är ändå bara människors påhitt. Töntigt värre är det. Tid är relativt, ju. I alla fall, så rundade jag några hörn och kom fram till några människor. Jag försökte hoppa upp, in i deras huvuden. Sen kom jag på att det inte gick, för jag hade ingen kropp att hoppa med. Så istället lindade jag tanketrådar runt människornas ben och skickade filosofiska vibbar till de. Jag kunde nästan se iq-nivån flöda inom dem. Så jag swishade vidare bort mot mc donalds, där fanns många idioter. Jag klättrade på mina egna trådar upp på borden och la lite tanke i maten. Ideerna sprutade på mc donalds den dagen. Som ni alla redan förstått är jag en klyftig hjärna. Jag har sett mycket i min dag, och en sak jag lagt märke till är hur mångakorkade människor det finns här i världen. Så jag skickade signaler till min kropp att snubbla och låta huvudet spricka, så jag kunde fly. Det som står ovan är början på min berättelse. Härnest tänker jag ta mig till usa, kanske med motorcyckel, och förbättra smarthetsgraden där. Eller åtminstånne göra så att usa har en smarthetsgrad. Sedan ska jag lugnt och stilla slå mig ned i ett huvud, och kanske få en hjärnpolare därinne. Frågan är om alla har hjärnor, så dumma som de är. Att ha eller icke ha en hjärna, det är frågan. Och jag vet alla svar.