hopelosthead

Jag lyssnar på intressepolitik och tänker slänga ur mig något oklogt om Onja. Hon är fan bättre än mig på allt. Allt. självständighet, sång, låtskrivning, allt. jag hatar det! Får aldrig jag äga någonsin ever ever? Och såklart ska hon få all ära också! Ja såklart! Nej jag menar alla channser jag är trött. Hon får inspelaren, hon får spela in i studion, hur är det logiskt! Hur är det fair game. Och hon har kompisar. Och hon är sosial. Och hon är en bra bloggare. Och jag orkar inte detta mer! För jag trodde en gång att jag var med i gänget, marre ni vet, de fem. De som jag kunde snacka med och allt det där skitet. Men så fan heller att jag är. För jag är inte prioriterad, av anyone. Ingen. Det är inte roligt, och det blir inget bra resultat, och det är inte schemalagt men trångt är det. Och om ni undrar var det där textdelar ur intressepolitik som jag förvrängde litegrann. Jag undrar hur Onja känner sig när hon läser detta. Bra fråga det där. Men det kanske jag märker. Eller inte. Som en avslutning skulle jag vilja säga att jag älskar James Blunt, att jag faktiskt är tonåring och jag älskar dig Onja och hela marre. men sånt här får man känna. det är lagligt.