hopelosthead

Det är konstigt hur få val man har i livet. Det finns alltid små pilar till vägar man kan gå, man står aldrig villrådig. När jag slutade på Mårtenskolan visste alla att Tuna var att vänta. De två som inte skulle dit fick ett hedersomnämnande på avslutningen. Jag försökte bryta mig ur de där, börja på lerbäcks musikklasser eller på kunskap. Det var ju inget fel på tuna men jag vill väl inte vara som alla andra meningslösa människor. Då kunde jag ju inte formulera det men ändå. Och nu när man börjar fundera så smått på gymnasium säger de att "nästan alla från tuna går till katte". Och då ser jag bara föamför mig en stor vägg av katte som står där och stirrar på mig. Återigen, det är ju inget fel på Katte heller. Jag har ju aldrig ens varit där. Men det känns lite obehagligt bara. Såfort ett val nalkas kommer en liten röst och viskar vad man ska välja och man kan inte säga emot för det är inget fel på det valet man väljer. många förstår nog inte ens problemet i det, för den allmänna uppfattningen är att om jag klagar vill jag ha en förändring och de stör sig bara på att jag inte klart och tydligt säger vad jag vill ha. Men jag vill ju inte ens ha något. Hade varit trevligt med ett val, bara. Eller jag har ju ett val men. Jag vill inte gå mot strömmen för att få vad jag vill, jag vill bara inte ha någon ström. Tack.