hopelosthead

Elin vet inte vad hon ger sig in på när hon börjar på skrivarcirklen. Hon ser precis vad hon förväntat sig; den massa av klimakteriekvinnor hon alltid förknippat med sånna här grejer. Men vem är det där, jo fan, det är Paul. Det är Tessas pappa som ska vara med. Elin utväcklar en nära relasion till sin bästa väns pappa och lite för sent inser hon att hon är förälskad. Samtidigt upplöses Elins familj; den duktiga husmodern tappar besinningen och likaså gör den fördomsfulle fadern och den dansante brodern. Boken är en fantastiskt välskriven bok, till och med om man gämmför med Katarinas andra böcker. Det här är den enda poetiska boken, en sida av Katarina man inte förväntat sig få se. Det gör fysiskt ont att läsa boken och slutet är inte solskenslyckligt vilket jag älskar. När jag läste den här boken första gången ansåg jag den vara Katarinas sämsta, men nu..nej knappast. Ah, om man bara kunde skriva så. I alla fall, läs den här om ni vill känna saker.