hopelosthead

Jag har insett väldigt mycket den senaste tiden. Först på det första konfirmationslägret insåg jag något ganska självklart: jag är inte perfekt. Fatta att den insikten slog mig först nu. Det är ganska givet ju, men ändå..jag insåg det liksom. Nästa insikt var att jag inte är stark och att jag inte kan säga vad jag tycker. Det visste jag inte förut. Jag trodde att jag var jättestark och sket i alla, men det gör jag inte. Jag är alldeles för beroende av andra människor för att det ska vara bra. Från detta kom väldigt många insikter, till exempel det enkla att jag inte känner mig själv. Jag vet inte om jag är den jag tror att jag är, för jag vågar inte lita på mig själv längre. Dessutom har jag insett att jag blir väldigt lätt sårad. Så fort någon säger något med arg ton blir jag livrädd, jag är alltså konflikträdd också. Så fort en diskution uppstår är jag säker på att allt är över. För varje sådan här insikt blir jag mer lik normen, osäker och inte mig själv. Jag vågar knappt tänka tanken, eftersom jag har levt hela mitt liv i tron att jag är konstig och onormal. När jag var yngre visste jag att jag är negativ, jag stod för det. Jag tyckte att jag var ful och asocial och otrevlig men jag brydde mig inte. Sen sa folk plötsligt att jag var glad och trevlig och jag började tro på det. Jag insåg hur bra jag kunde bli. Men nu känns det bara som om jag agerar fel gämt och ständingt och tiden har inte lärt mig 'n hur man hanterar det. Jag ursäktar mig, men då bortförklarar jag tydligen mitt eget handlande och pang där kom en till insikt. Insikterna växer verkligen på träd. När jag tycker att jag har förstått hur det hänger ihop kastas bara allt om. Jag är nog inte van vid livet.