hopelosthead

har jag lagt upp den här innan? Det kändes inte så.

Sjöfararen

Jag ligger stilla, försöker att inte röra mig. Ibland glömmer jag bort mig och rör en kroppsdel för att sedan ligga utslagen en stund till. Jag granskar marken omkring mig, förundras över dess röda ton. Är det jag, tänker jag, som låtit mitt hjärtinnehåll pumpas ut över blommorna? Jag skulle vilja klappa blommorna, så synd det är om dem. Jag försöker inte ens, lönlöst.
Jag hör ljuden bortifrån lägerelden. De firar sin seger, tycks det mig. De skålar i mjöd för att ersätta det blod som spilts, de tillagar kött på elden för att visa hur många kroppar de stympat. Jag ser ingen seger. Jag ser mycket; livlösa anleten, styckade människokroppar och sönderrivna kläder, men jag ser ingenting som skulle kunna liknas vid seger. Jag tittar upp mot månen och ser hur dess öga glimmar mot mig. Månen försöker säga något, inser jag plötsligt. Det är ett meddelande, så måste det vara.
”Åh du älskade måne” ber jag, så som frun där hemma skulle ha bett. Inte en mans vädjan utan en husfrus yttrar jag. ”Förtälj din sanning, låt mig höra dina toner, låt mig skåda ditt sanna ljus”.
Månen hör mig inte. Månen går ned, stilla och försiktigt som om den annars skulle brytas. Jag vet att det här var min allra sista måne. För till slut är vi alla förlorare, då skiljer inget människorna åt. Vi blir endast humana individer, vi tappar all känsla för stållthet och högmod. Vi blir alla fruntimmer när vår sista måne gått ned. Det ser jag ingen seger i.