hopelosthead

Om ni visste hur det känns att ligga allra överst på en hylla skulle ni aldrig ta er upp dit. Det spelar ingen roll vad ni ville göra där, ni skulle aldrig ta er upp om ni visste hur maktlös man blir. I och för sig kanske ni aldrig skulle kunna ta er så högt upp heller. Det sägs vara svårt att klättra uppför hyllor. Jag vet inte, jag har aldrig klättrat. Kvinnan verkar dela denna uppfattning och hon hade ändå stolen till hjälp. Hon svär när hon ramlar, vilket förvånar mig. En kvinna av hennes status kan väl inte ens tänka tanken, trodde jag. Dessutom är det inte konstigt att hon ramlade, då skorna hon går i är minst sagt omöjliga att ta sig fram i. Trots detta uppenbara hinder reser hon sig upp igen och släpar sig till sist fram till mig. Hennes ansikte kommer i jämnhöjd med mitt och jag rycker till av hennes glupska leende. Det är nog då jag börjar ana vad som höll på att hända. Kan du tänka dig in i desperationen när du ligger där, ensam och stum på en hylla och beskådar ondskan. Ondskan stryker uppskattande över mig och låter en manikyrerad nagel rispa min fasad. Så beslutar hon sig och min allra käraste ägodel slits osermoniöst ifrån mig. Om jag kunde gråta nu vore mina tårar svarta som den synd jag snart skall bli en del av. Jag ser ondskan grasiöst hoppa ned på golvet, ser hur kort hon faktiskt är. Jag kan knappt skymta henne från min höga position, ändå hör jag henne klappra bort. Jag behöver inte lyssna intensivt eller ens anstränga mig för att höra det som följer. Faktum är att jag hade gjort vad som helst för att slippa. Jag hör skriket, sedan jakten. Dörren slås upp på nytt och jag ser den mörkhårige mannen rusa in, tätt följd av ondskan. Ondskan med min älskade i sina händer, mannen med en blick som ber om hjälp. Inte här, ber jag, gör det inte här. Jag vill inte se, klarar inte av att se. Men ingen bevekar mina böner och jag ser mannens sista andetag. Ondskan rusar ut och sparkar till hyllan på sin väg. Lättat faller jag nedåt mot den hårda marken. Det blir kanske bättre där.