hopelosthead

Hannah inspirerade mig till att spontanskriva och när jag bad henne om ett ämne sa hon "nej, I´m sorry". Där gav hon mig ett. Observera att den ej är genomläst, ville lägga ut den direkt så här. Respons utkräves!

Så många sätt det finns att säga förlåt på, egentligt. ”förlåt”, ”ursäkta”, ”jag ber om ursäkt” och så de engelska: ”I´m sorry”, ”I apologise” och ”forgive me”.
Förlåt. Jag tänker på en massa saker. Det första jag tänker på är småbarn på en skolgård. En sandlåda, galonbyxor eller overaller, och tårar. Snoriga näsor och små hundvalpsögon när man klamrar sig fast vid fröknarna. Dessa står överdrivet långa och förvanande med händerna i sidorna och säger till pojken som slagit ”nu säger du förlåt!”. Pojken muttrar förlåt och den andre nickar. Inget av det betyder egentligen nåt och de kommer att kasta kritor på varandra så snart de ser en rygg vändas mot dem. Ja, annat tänker jag ju också på. Syndernas förlåtelse. En evig channs att klara sig undan allt skit man gör i sitt liv. Kan förlåtelse köpas för pengar? Fråga en gammal katolik och en ung punkare och se svaren..
Sen har vi ”ursäkta”. Jag tänker först på en människa som står i vägen, kanske med en enorm ryggsäck eller så och så kommer det någon snusförnuftig människa bakom och säger ”ursäkta”. Inget mer, bara ”ursäkta”. Som om personen ska förstå direkt vad man säger. Det finns så mycket man kan ursäkta för, men dessa saker kommeer aldrig för denna människa. Den snusförnuftige tycker att den rycksäcksbärande är jobbig och pantad. Men vad bryr sig dessa tråkiga jävlar om vad ryggsäcken innehåller? Vad själen innehåller? Inte ett dugg. Det bör de ursäkta för.
Det sista svenska uttrycket. Jag ber om ursäkt. Det är egentligen samma sak, fast..ändå inte alls. Jag ber om ursäkt, ger det inte dig också en undergiven kännsla? En bitterdjuvt vacker förnimmelse av någon som kryper vid någons fötter och ber om ursäkt. Jag älskar scenen, fast vet ni hur det känns att vara sådär brutalt undergiven och desperat efter en ursäkt? Det är verkligen, verkligen inte vackert.

I´m sorry. Så lätt att häva ur sig men så svårt att bevisa. Hur bevisar man ords mening? Det går inte. Det är omöjligt och man får bara lita på att folk tror på en. Jag tänker på you´re not sorry, taylor swift. Jag undrar om människan som säger ”I´m sorry” så många gånger verkligen ljuger som Swift bestämt hävdar eller gråter denne bittert till låten en mörk söndagskväll och krossar glas för att det ändå inte spelar någon roll? Man kan aldrig veta vad som är sant.
I apologise. Hur ofta använder man det där? Ett gammaldags uttryck, fast egentligen..ganska fint. Jag skulle ha trott på någon som sa det, om det inte var en engelsman, tror jag. Eller också skulle jag undra om någon sådan person var komplett galen, om man använder ett sånt språk.

Och så det sista. Forgive me. Evanescence, är min första tanke. En söt liten låt om bråk och förlåtelse, att till slut blir det okej. Att till slut har man alltid en axel att gråta mot och armar runt sig. Att till slut finns det alltid ett helande uttryck som kan få en att andas igen. Apology accepted.