hopelosthead

Ibland slås jag bar av tanken på hur mycket lättare det skulle vara om jag var Emma Black istället. Det låter inte så konstigt som det kanske verkar för en läsare som inte är så hemtam i vsd. eller vadå vsd? Hon är inte med i vsd. Men vad ska man säga för att beskriva alla tre i ett ord? Jaja, det är för er information huvudpersonen i mina två sista böcker. hon är som jag, only a bit more awesome and kickass and perfection. Hon är snyggare, längre (tydligen eftersom det står att hon är längre än satan, vilket jag känner att jag inte är), djupare och hon har Satan. Jag tog med alla mina vänner från det riktiga livet (eller nästan, men ja) så jag skulle inte sakna dem. Den största skillnaden är väl egentligen att hon har ord på typ allt. Hon är som jag uttryckte det väldigt högtravande. Hon har aldrig svårt att hitta ord och förklaringar. Och visst mår hon dåligt ibland men herregud det är inte så konstigt med tanke på hennes liv! Dock mår hon aldrig som jag. Fast det är väl för att hon inte är så verklighetstrogen, så. Ja om ni undrar varför jag börjar svamla om det här nu så var det på grund av skrivargruppen igår. Vi skrev en lögn om oss själva. Jag skrev om ett perfekt liv. Senare kom jag på att jag väl hade skrivit om Emma Black litegrann där. Och jag saknar henne. Jag saknar att få krypa in i henne lite då och då och låtsas vara sådär underbar. Jag hade satan och älskling på samma gång, vilket skulle varit en total omöjlighet i verkligheten. Och så ibland skymtar jag henne. Det är faktiskt väldigt läskigt. Liksom, när jag pratar med en lärare låter jag plötsligt som Emma Black när hon konverserar med satan. kan säga att jag kinda sprang därifrån. Och jag inser nu att det här inlägget var kinda sorgligt men om ni läste klart det är det ert fel. Men alltså, denna värld är inte lika underbar. punkt.