hopelosthead

Ja, denna kväll har mest gått ut på att fundera på hur jag var förr. Det gjorde ont, som alltid. Först kom jag fram till att så fint var det inte, då. Inte så fint som jag trodde att det var. Jag var då iallafall ingen fin människa. Jag var en känslokall, self-absorved, läskig bitch som skrev om folk som våldtog varann hit coh dit och tog självmord. Oj, där såg det ut som om jag tog självmord. I didn´t. Det är alldeles för deprimeeerande. Och deprimeeeerande fåår man inte vara. Inte när man lyssnar på hypnotised a la Emma i alla fall. Det är dumt. Fast den där tonen var faaalsk. Men det gör inget, för onna lyfter framträdandet med sina flummigheter här och var. Varför måste texten på bloggen vara så konstig när jag skriver?! tur att den inte är så när jag publicerar. Gud, den där tonen är en av de få jag klarar av. jag älska. Nu ska jag sjunga om sentimentala krossade hjärtan istället. Det är typ den enda raden jag kan i låten. Oj, Hannah tycker att later on är djupa. Var, menar jag. Det var nog något jag aldrig har hört och aldrig kommer höra igen.:D men jag blev glad ofcourse. nej, usch vad tråkigt jag har! Ska nog fortsätta läsa i kam ett tag. Det är alltid bra om man vill få ångest. Jag förstår inte hur jag kunde skriva så som jag skrev om Satan. Att jag kunde hata människan. Fast det kan jag inte ha gjort. Inte egentligen. Det känns bara så hemskt. Fast jag gjorde nog det. Det är väl det naturliga med en så obehaglig, ful och otrevlig karaktär. Men det är inte så intressant kom jag på nu, så jag avslutar.