hopelosthead

De sa åt mig att skriva en lista. Jag skulle lägga den på diskbänken sa de, och jag fick inte ta den därifrån. Den skulle påminna mig om allt jag måste göra, allt jag inte vill göra men som måste göras. Att kalla det kom ihåg-lista är fel, då jag minns varje detalj. Du skulle också minnas allt på listan om det gav dig en sådan här ångest, sa jag, men de förstod inte det. ”Flytta!” sa de till mig. ”Skaffa ett nytt liv och ordna upp allt i det gamla nu medan du fortfarande orkar”.
Två punkter är överstrukna på min domedagslista. Två saker har jag klarat av, alltid ett framsteg. Jag tog mot till mig till sist och trängde in Karl i ett hörn. Jag var berusad, det medger jag, men inte så det syntes. Jag skällde till slut ut honom efter noter och berättade hur han sårat mig och förstört mitt liv. Jag skrek och skrek tills strupen brände och magmusklerna protesterade. De blev stolta över mig då, men det blev aldrig jag. Jag klarade av att se bankbiträdet i ögonen och betala mina skulder till slut. Imponerade är bara förnamnet på vad de blev då, men allt jag kunde se var alla andra punkter. Allt jag måste göra. Små saker tycker de, men så oändligt stora. Att äntligen pallra mig iväg till apoteket efter antidepressiva verkade lätt, men de såg inte domen det skulle innebära. Att köpa lyckopiller innebar att faktiskt säga hur dåligt jag mår från början. De vill att jag ska flytta också. Jag måste ta kontakt med expressbyrån och möbelaffären, måste, måste. Alla dessa måsten, alla dessa färger på pappret. Ord på ord på ord. Operan, skriker den upp mot mig. Du måste ringa operan och säga att du inte tänker delta i föreställningen. Titta titta, telefonnumret står efter, så ring då för i helvete!
Och det där var bara det lätta. Det jag faktiskt skulle klara av om jag var stark nog att försöka. Annat är det med resten. ”doktor l” viskar pappret. Bilden är tydlig även om det är bokstäver jag ser; den Hitlerlika mustaschen, det välkammade håret och leendet som alltid fanns där. De tycker att jag ska förlåta honom. Jag ska komma dit och säga ”ursäkta att jag slog sönder halva er bostad” och han ska lugnt svara ”absolut” med leendet på plats. Han ler inte sådär när han sover.

Det är fler människor de kräver, på ett vänligt sätt, att jag kontaktar. Alice, till exempel. De har skrivit upp hennes namn och nummer, för de tror att jag skulle må bättre av att tala med henne igen. Som om jag behöver höra fler hårda ord och beskyllningar än mina egna! Som om jag behöver fler problem, mer skit eller mer kärlek. Kärlek gör ont, men det kanske de aldrig förstått. De har kanske aldrig behövt se det jag har sett och höra det jag har hört. De vill att jag ska tala med mamma också och be om ursäkt för att jag rymde hemifrån. Det var femton år sedan för fan och nu är hon säkert senil! Hon minns mig förmodligen inte ens! Varför skulle jag då ta mer skit från henne? Hur tror de att jag ska orka mer sånt?

Det är dock inte förrän vid de tre resterande punkterna jag känner inälvorna knytas. ”blomsterhandeln” låter fint. Nåja, kanske inte lika fint i kombination med ”begravningsbyrån” och ”två kistor, en större och en mindre”. Som om jag skulle glömma bort antalet kistor eller nåt. Hur dum tror de att jag är? Brukar de glömma bort det viktigaste i sina liv sådär utan vidare? Nåja, sån är inte jag och jag tänker fullfölja listan en dag. När de slutat titta på den tänker jag ta tag i den. På ett eller annat sätt.