hopelosthead

Den här låten (poor little rich boy) passar egentligen in på vad jag tänkte säga i det här inlägget. Att mitt liv är jävligt bra. Jag har allt jag önskade mig för några år sen. Allt. Vänner i skolan, en underbar bästa vän som alltid finns där, bra betyg, en fin familj..allt utom mina grabbar egentligen. och det är nu jag crackar. det var inte då det är nu. när allt är bra. En mer otacksam människa finns nog inte. Jag har äntligen kompisar i skolan som bryr sig om mig och jag får ångest av att vara med dem. Jag har den bästa vännen som man kan tänka sig och jag förstör allt mellan oss suxessivt. Jag har den bästa familjen man kan ha och jag isolerar mig helt från dem. De säger att jag ska tänka på mig, mig och bara mig. är det bara jag som ser det som en total äcklig omöjlighet? alla får det att låta så rätt det de säger. Vad de än säger blir det rätt. jag orkar inte. jo, jag orkar. och av någon konstig anledning är det det som skrämmer mig. Jag orkar verkligen. Jag kan må bra, rycka upp mig, det skulle gå. Men jag vill inte. Så vad fan är det jag gnäller om? va? Och jag mår bra. Det är också konstigt. Allt är konstigt nu för tiden. Trötthet. Falska ord. blablabla. jag ska skriva ett positivt inlägg ikväll, det lovar jag nästan. :)