hopelosthead

såhär går det nkombinationen ångestångestångest, uttråkning och att överdriva svaret på en fråga i vem vet mest.

Synden var 6 år när jag föddes. Den hade redan börjat lekis och kastade kritor omkring sig som det missfoster den var, medan jag fortfarande låg i min vagga och skrek. Detta betyder att jag inte kunde kväva den i sin linda eller krossa dess ömtåliga babyskalle med mina bara händer. Visst kunde jag ha hindrat synden från att bli eldre; men jag kände den inte till namnet och var för liten för att göra någon skada. Jag såg inte ens hur den infiltrerade mitt hemland och gav omgivningen en snedvriden bild av mitt folk. En arisk vålnad som växte sig starkare, så var den och inte förrän jag fylt tolv hörde jag talas om synden. Då hade den blivit myndig och satte hårt mot hårt, men förlorade och gav mig frist. Men vad skulle jag göra? Jag visste inte, så jag förnekade all kännedom om synden så länge att jag glömde den helt. Jag skrattade åt den, det var allt. Nu är synden tjugotvå och har slutligen slagit oss medvetslösa. Då först erkänner jag den, och detta uppförstorat å det grövsta. Synden är egentligen bara en vilseledd själ och en åsikt liksom alla andra. Det är bara så svårt att veta att det finns folk som tror att det är synden som har svaret, och att jag är likadan. Jag har slutat försöka ta livet av synden, istället låter jag den ta självmord för egen maskin.

nu kan jagi nte göra radbrytningar i den som det är i originalet, för jag kan itne läsa, men så är det.