hopelosthead

Organiskt kaos i vardagen
Emma Rävås

Det finns många saker man tror att man aldrig kommer att göra. Det varierar ju en del från person till person; någon kan tycka att det är fullt naturligt att sjunga mitt i gatan, medan en annan aldrig skulle göra så. Denna person kanske istället springer maraton utan att gnälla, vilket för den sjungande verkar sjukt. Ja, jag tror ni förstår vad jag menar.
En sak jag, som blind och allmänt okonstnärlig, aldrig trott att jag skulle göra var att gå in i en bildsal igen. Under hela grundskolan kämpade jag mig igenom bilden, försökte vara positiv och ta emot de ”anpassade och roliga” uppgifter jag tilldelades. När jag och min mamma var på öppet hus på spyken, där jag nu går, varnade hon mig för att gå upp till bildsalen på grund av alla trappor. Mitt svar blev ”det är lugnt, vad skulle jag göra där?”. Inte visste jag att bara några veckor efter skolstarten skulle jag hamna där igen. ”Eosvecka” kallas det, vilket är en förkortning för estetik och skapande. Egentligen är det en vanlig kurs precis som matte eller något, men så känns det inte och det skulle jag snart upptäcka.

Redan första ”lektionen” hölls där uppe, så jag fick allt vandra dit. Min motsträvighet var total och lättades inte så värst av att vi tvingades ta på oss klänningar i form av sopsäckar. Det är ännu en sak som jag aldrig trodde skulle hända mig så länge jag levde, men sånt ska man väl aldrig tro antar jag. Så där stod vi, ett gäng kreativa och underliga ungdomar, iförda sopsäckar och väntade på instruktioner. De lyste inte med sin frånvaro i särskilt många sekunder och bestod i att vi skulle ”måla våra inre porträtt”.

Hittills i den här texten har tre saker jag aldrig trodde skulle utföras av mig nämnts. Mycket riktigt, inte trodde jag att jag skulle måla heller. Jag, helt blind, skulle alltså beskriva mig själv i färg och form. Dock hade alla andra också ögonbindlar, vilket gjorde proceduren lite mindre smärtsam för min oflexibla natur. Jag stod alltså och drog röda, gula och blå sträck över pappret med en vilt främmande tjej bredvid mig som talade om att mitt konstverk blev orange-grönt. Det var mig själv jag målade, som jag antytt förut i texten. Min egen totala förvirring, vilsenhet och ostrukturerade tankeverksamhet är alltså orange-grön. Det visste jag inte, men det kanske var på tiden att jag fick veta hur min själ egentligen ser ut. Röd, gul och blå. En blodig svensk flagga, eld i vatten eller bara otroligt konstiga linjer över ett papper. Vad vet jag om hur det blev. En av lektionens lärare beskrev bilden som ”organiskt kaos”. Hon sa att den innehöll många runda former, som något som växer hela tiden. Jag har ingen aning om hur det blev så eller varför. Inte för att det gjorde så mycket; det var mest inspirerande att höra bilden tolkas på ett helt nytt sätt. För nej, jag trodde inte att jag någonsin skulle göra någon av de här sakerna, men det fanns en annan sak också. Jag trodde aldrig att jag skulle ha roligt, bli inspirerad och minnas den här lektionen som den bästa på den helt galna och kreativa veckan. Kanske det berodde på att jag fick arbeta med färg (något jag alltid drömt om men som förvägrades mig av min förra, mycket praktiska bildlärare med motiveringen ”du ser ändå inte färgen!”), att jag fick veta hur mitt inre såg ut eller bara på att jag inte hade förväntat mig det. Om ni är lika oflexibla som jag, prova då på något liknande. Det kan vara kul för flexibla personer också, så ni kan också testa!