hopelosthead

Jag hatar mitt stora tvångsmessiga fånleende som kan tolkas som att jag bara är glad men som också kan tolkas väldigt rätt för det är så sjukt uppenbaaaart. och jag önskar du var en tjej, så du var mer dramaqueen men du är ju inte det och allt är tyst tyst tyst. och jag hatar att springa efter folk, stå mittemellan, vara allmänt vilsen. okay jag ska inte bitcha mer om det. det blir inte bättre då. men alltså ble, saker är ansträngande. du är ansträngande. det är du faktiskt. älska förresten att jag duar någon i bloggen som inte läser den, konstant. varför gör jag det? är inte det lite underligt? egentligen är det underligt att jag bloggar om det här över huvudtaget, men hey det är ju mig vi pratar om här. vad bloggar jag inte om, liksom? kommer inte på något. ibland kan jag vara lite mer diskret för någon annans skull men inte för min egen speciellt ofta. det är spännande. och nu ska jag ringa Hannah tror jag för det är nog precis vad jag behöver.