hopelosthead

...jag vill ha ett liv. fullt av människor och platser och upplevelser och leenden. det blir bara mer och mer uppenbart att jag inte har det när jag går bredvid som ett spöke i skolan, pratar och ler men finns egentligen inte och jag vet av erfarenhet att om jag väntar i ungefär två år (alltså nu ungefär ett år) ska allt bli bra och jag ska ha vänner. men ska man alltid behöva vänta sådär länge eller? är det så? ska man avkäna sin tid som spöke innan man kan bli älskad? och så tänkte jag att om tatiana drar åt helvete kommer det bli mycket lättare och det blev det. i våras var allting så himla fint och jag hade kul och whatnot men nu är det bara jobbigt och tatiana kommer och kallar mig emutchka (det stavas så klart inte sådär...) och säger att hon älskar mig (:o) och bara vill hjälpa till! och jag behöver ju verkligen hjälp men inte från henne, hur ska man kunna säga något sånt? nej, från någon som kan teknik och kan ta initiativ och förstår mänskliga signlaler. och hon får ju ta all min skit för så fort jag är henne betyder det ju att jag inte är med någon annan och att alla är borta och jag påminns om hur jag beroende jag faktiskt är; om folk går, kan inte jag gå efter om jag inte vet var de går. men liksom, åh, märk att något är fel kanske. jag behöver en fucking förändring från någonstans. men liksom är det verkligen för mycket begärt att vilja ha någon som väntar på en, blir glad av att se en, vill göra något på fritiden, ger en sitt nummer och typ bryr sig? jag trodde att folk brydde sig om de ledsagade mig, tog mat åt mig (kan inte göra det själv vilket är rätt sämst) och pratar med mig. men jag har kommit fram till att det inte alls är så och det är bara sämst. är det verkligen så svårt att tycka om mig? vet ni vad det tror inte jag! så säger folk "du får bjuda till" men hur mycket tror ni jag känner för att fråga någon om de vill ta en fika eller något (det verkar vara det man ska göra) när jag inte blir glad av att vara med dem och verkligen inte känner mig uppskattad? vad missade jag? jag vet inte om jag gör allt för stort, det är så himla svårt att veta men måste man veta det? jag vetefan. men den här konsertgrejen var verkligen en markering på att ingen egentligen behöver mig och samma när michelle säger "vi är nya spanska-buddies" till josefin när jag, som hon faktiskt umgås med, sitter bredvid. alla dessa små saker som bara visar att jag lika gärna kunde stannat hemma. oj, hoppas ingen i min klass typ råkar hitta detta det vore ganska...mardrömslikt. och jag mår för övrigt helt okej idag. det trodde ni inte va? xD