hopelosthead

jag skrev tusen dikter
ingen överdrift
jag skrev en massa romaner
jag sa i princip ingenting
jag skrev det jag inte vågade
ditt namn
och att jag älskade dig
och det försvann, för jag glömde svara.

men detta är ingen dikt
för det är ett blogginlägg
och jag försökte skriva sånger
men alla ackord låter likadant
och alla ord är självömkande

och min pappa lyssnar på offspring
nightwish och manson
tittar på the dark knight
jag får ett namn i mitt huvud
det är inte ditt och det skrämmer mig.

det finns en fördel med att detta inte är en dikt
att jag kan skriva lite vad som helst som faller mig in
men inte vad som helst
för ditt namn, det kan jag inte skriva
och det är synd, för det vill jag nog
det lär jag nog göra varje kväll nu
nu när jag vet att jag kan
nu är ju detta väldigt pretantiöst
och det kanske det får vara också
man borde få säga vad man tänker här i världen
det får man inte, vet ni det?
för då är man pretantiös
eller också är man emo
det är konstigt, för alla tänker ju liknande tankar
nu: till något enklare
fast jag egentligen vill bo i den här känslan
jag har en tendens att göra tvärt emot vad jag känner för
men vi får se
känslan kanske överlever
det får tiden utvisa

nästa inlägg ska bli vanligt
det lovar jag
det ska handla om vardagliga saker
jag lovar iallafall att försöka
tills dess: vi hörs kära ni
kom ihåg att spara när ni har skrivit viktiga ord
de gör så jävla ont att förlora
fast de finns i mitt huvud och det är bra
för en dag ska jag säga dem till dig
på svenska, fast jag inte kan
det ska jag fan göra
någon dag när jag är modig
eller skriva, iallafall
okay, nu går jag
typ
hejdå
sätt ingen tilltro till något jag säger när jag är såhär
eller all tilltro ni har
ni bestämmer