hopelosthead

dagen blev väl ungefär lika kul som jag trodde. jag är omgiven av människor jag inte förstår och vill bara att folk ska tycka synd om mig. men såhär är sanningen: det är inte synd om mig. det är mitt eget fel att jag är där jag är nu. Det är jag som gör folk illa, det är jag som sätter mig i situationer jag inte kan hantera, det är jag som orsakar mina problem. jag har inte kraft eller tid att hantera mig själv, men så fungerar inte världen. Jag kan inte vända mig åt något håll. jag gör vad som helst för att ditt liv ska bli bättre, men den valmöjligheten har jag inte. och det värsta är nog att jag hoppades. det visste jag knappt men det gjorde jag. naiv flicka yes. men nu har vi berättat nog personliga saker om oss själva på internet för idag (god damn you, det var ju det du iiiiiiiiiiiiinte skulle göra kommer du inte ihåg det?) och ska skriva lite positiva saker!

Allt är trots allt inte helvetiskt. Det finns Linus till exempel, som är "det lugna i stormen" och säger åt mig att adera eld till akoset på vilket jag svarar "I´ll set the bitch on fire!" (vem "the bitch" är är oklart). det finns min fantastiska pappa som uttalar sig med "det är lättare att kämpa mot hela världen om man har ett glas coca-cola i närheten" och dialogen nedan.
jag ska gå till skolan.
pappa: lycka till idag.
jag: tack
pappa: med både provet och livet.
jag: mest livet...
pappa: ja. hejdå.
jag: hejdå (går ut)
pappa: tröstäta ikväll!
<33333