vad Emma tänker på idag, typ
Jag hade aldrig tänkt på detta innan, men nu ser jag det överallt. Jag vet hur svårt det kan vara att ta emot kärlek man inte kan hantera, och ändå finner jag mig själv tänkandes "det är ju ändå positiv energi", precis det jag fick höra. Det är ju inte sant. Det är ett krav, en uppfordran. "älska mig så här intensivt". det är inte menat så, det vet jag för jag vet precis vad det handlar om, men det känns så och jag vill inte utsätta någon för den känslan. Jag vill bara vara som vanligt, men jag kan inte för jag kvävs.
Till saken hör att jag är väldigt duktig på att oroa mig. Jag har tränat upp mig väldigt bra och kan freaka ut över nästan vad som helst. Jag vill inte att den oron ska bli en belastning, men samtidigt: vill inte alla bli lite uppskattade? vill inte alla höra ett "är du okay?"? varför blir jag plötsligt närgången och jobbig då? och nej, det är ingen som har sagt till mig att jag är det. förmodligen skulle ingen göra det heller. men jag vill inte kräva av någon att de ska uppskatta mig, för det är bland det värsta man kan bli krävd att göra. Ibland orkar man inte uppskatta folk. därför borde jag ta typ fyra steg tillbaka och inte bry mig så jävla mycket. men jag kan inte för jag är rädd. och det är onödigt, det vet jag, men jag är det. inte lika rädd som jag har varit, långt ifrån, men ändå. jag vill vara där. hela tiden. vara hos. jag får inte det, och ironin i att jag har bytt roll är väldigt tydlig för mig. kärlek är egentligen väldigt bindande, krävande och jobbig. jag vill inte. vill inte vara den jag själv inte kunde hantera; för let´s face it, det kunde jag inte. jag vill inte älska ihjäl någon annan, so to speak. men jag vill få bry mig. vänner får bry sig. visst? men när fan är man vänner egentligen?! hur fan ska jag våga lita på någon som är så fucking långt borta hela tiden och aldrig gör en ansats till någon form av komunikation? Hur jävla motiverande är det? de säger "du har en channs, Emma!" men det kan jag inte ens ta in. det är för många steg bort. jag måste först lära mig vilka som är mina vänner och hur jag vet det. att jag inte får, inte får, inte får kräva uppskattning från någon. för man gör inte så. jag gör det nu också, förresten; mycket manipulativt. det är också fel, och jag har sett det hända. det är inte meningen. det är nog aldrig meningen. ingen vill förstöra någon. men jag ser det i mig själv nu, och jag vägrar bli en sådan människa. ändå vet jag att jag kommer bli det. jag kan inte hjälpa det. för jag vill veta. för jag fucking jävla bryr mig och det ska inte ska inte ska inte vara fel men det är det. det gör ont. jag vill inte bli för någon annan vad någon annan var för mig. men jag vet inte vad jag ska göra...
Du är uppskattad av mig Emma, det spelade ingen roll att du skrev det här inlägget, jag hade sagt det till dig förr eller senare i alla fall! Klart att vi vill ha bekräftlese och känna att vi är omtyckta och så vidare. Om du känner att du skulle få ut något av att prata med mig lite då och då och ifall det skulle betyda något för dig ifall jag talar om att du är bra, när jag tycker att du har tryckt till och gjort något bra eller vad som helst, gör jag gärna det! Jag vet att jag är dålig på att tala om för människor när jag tycker att de gör något bra eller att de helt enkelt är fina människor, det vill jag bli bättre på.
Att vi inte är bästa vänner vet ju både du och jag men det är ju aldrig försent att lära känna varandra bättre och om du kommer att se mig som en vän så småningom är det bara du som får avgöra.
Kram
