hopelosthead

...att jag är på väg att komma över honom. sakta, så sakta att det knappt syns, men säkert. jag typ...kryper längs vägen, men på väg är jag. bevis? as you wish!

 

jag läser mina inlägg från februari och mars och inser hur kär jag faktiskt var. Han var allt jag fokuserade på, hela tiden, utgjorde hela mitt humör. mest i januari och februari, i mars började jag skärpa mig så smått. men det var läskigt. jag tänkte på honom hela tiden, analyserade allt han sa. och nu? ni ska få ett konkret exempel. Han skickade ett meddelande till mig på facebook igår (viktigt om konserten) och jag...log, blev glad, läste det ett par gånger...sen var det bra med det. Jag insåg precis att jag knappt ens väntar på ett svar. Och det är tyvärr inte mig om min utvecklign vi kan tacka för det här. det är faktiskt honom. det var han som tog bort mig fårn facebook, det var han som inte pratade med mig på fyra (fem?) månader utan någon förklaring. han som behövde tid och i praktiken gav mig tid att lära mig fungera själv. för nu är det ibland jag som går ifrån honom! okay, det där sista är fakiskt väldigt svårt fortfarande, men jag gör det. Det kan vi tacka elin för.

 

så: nej, jag är inte över honom. jag är fortfarande kär. men jag tror jag är på väg. jag kommer uppleva ett sånt där härligt "klick!", liknande det jag upplevde med satan och min demon och det där (någon som kommer ihåg det? fun times! inte.) och så kommer det bara vara historia. kanske. man vet aldrig men det är så det känns.

 

hej jätteutlämnande inlägg of doom! kul att jag kommer lägga upp tusenpunkterslistan snart, och att folk då kanske bläddrar neråt i bloggen efter att ha sett fb-länken och ser detta. hej nya läsare, i så fall! charmig blogg jag har här...;)