people say that I think too much

jag har två funderingar vilka jag tänkte dela med mig av, men bara i ett inlägg för jag är inte som jag har varit (2008 hade detta blivit två eller kanske tre tvåradsinlägg)

fundering 1
Jag har en tendens att göra väldigt små saker väldigt stora. Detta kan vara att ladda hem en bok från tpb, uppdatera min facebook, lyssna på någon ny låt eller artist, äta choklad eller kommentera någons status/smsa någon. Jag får för mig att dessa saker (samtliga konkreta exempel från idag btw) påverkar både hur jag och andra ser på mitt liv. Detta är givetvis inte sant! Iallafall delen om andra människor. Folk analyserar i regel inte saker så väldigt ingående och om de gör det betyder det att de är intresserade av ens liv och det är ju bara positivt. Folk bryr sig väldigt lite medans jag är nervös och hispig över precis allt jag gör och måste planera det, tänka över det och göra det till en grej att göra det. Jag vet inte om det alltid har varit såhär och det skulle vara väldigt likt mig (och många i min omgivning) att säga att det är något jag fått för mig de senaste åren. Detta tror jag dock inte heller är sant. Har det funnits faktorer den senaste tiden som gjort det värre? Svar ja. Men jag tror att detta är mer ett personlighetsdrag och en ovana än någonting annat. Jag är helt enkelt en väldigt osäker person, men det har jag inte förstått förrän de senaste kanske tre åren. Innan det trodde jag alltid att jag var stark. varför? För att folk sa det. Folk i min omgivning har alltid sagt att jag har varit stark, ibland positivt och ibland negativt. Att jag inte behövde någon, att jag var asocial/inte hade någon social kompetens, att jag inte tog åt mig av vad folk sa (intressant fakta: det var karolina som sa detta till mig. say what?(side note till mest Agnes: nu fick jag en jättenostalgitripp när jag tänkte på hur cecilia brukade säga karolina med k och carolina med c...jag vet inte varför men det var väldigt fint. anyway...)) osv osv. Därför kom det lite som en chock att jag inte var det.

Vänta, hur hade detta med min fundering att göra? Jo, det har det väl. Att jag är väldigt mycket på utsidan hela tiden. Allt jag gör ska "passa in i mitt fack" och "inte gå emot mina principer". Nu vill jag inte smutskasta mina principer helt, för de behöver inte vara dåliga per say. De kan bara gå lite över styr när de bråkar med saker jag verkligen, verkligen vill göra. Detta är, egentligen, väldigt sorgligt. Det var egentligen bara det jag skulle komma fram till...produktiv tanke, Emma!

fundering 2(jag borde ha gjort detta till två inlägg...japp...)
Det finns väldigt mycket folk som man tycker om oproportionellt mycket, av ingen större anledning, men som man inte känner/lär känna. Ändå finns dessa människor alltid i ens undermedvetna och man tänker ofta på dem. (ja jag tänker säga man, fast jag menar mig själv, för jag hoppas att vi är fler) Den som fick mig att bli inspirerad till inlägget är en ni om ni följt denna blogg i många år (varför har ni gjort det? störda människor) lär känna igen; satan bloggaren. Alltså grabben bakom satan.blogg.se. Tror han heter Christoffer, men kan inte vara helt säker.

Så varför tycker jag om honom? Jag har inte kunnat sätta fingret på det på 6 år, men sanningen är att det retar mig lite att inte förstå honom. Att lägga nya bitar till pusslet om hur han tänker och förstå hans energier och tankar gör mig glad och mentalt stimulerad helt enkelt. Hans paradoxer mellan brutal och oväntat mjuk fascinerar mig (det är ordet fascinerar jag har letat efter i hela stycket...så heter det, ja...mentalt stimulerad? what?). Exempel: han bloggar mest om träning, våldsamma drömmar/fantasier och hat mot mänskligheten...och så en dag har han en rubrik från veronica maggio bara sådär. Nästa pratas det om hur överbeskyddande han är mot sina kvinnliga vänner och ändå säger mamma när hon ser vad jag läser "men vad är det här för hemska saker du har uppe?". You get my point?

Nu låter jag väldigt obsessed av denna främling och det är lite det som är min poäng här. Jag tycker det är konstigt att människor man inte känner berör så mycket. Andra exempel är: shass(som faktiskt brukade läsa denna blogg, hm...moving on), Ebba, Pamela (bloggerska som inte vet att jag finns) med mera. Dessa människor tycker jag verkligen om och vill umgås med. Men det funkar inte riktigt så. Man måste känna varandra. eller jag vet inte. jag tycker hursomhelst det är väldigt deppigt att se fina människor flyta förbi och inte göra något åt det; och det har jag alltid tyckt. ändå har jag inte gjort något åt det. Det gör mig väldigt ledset, och detta var ju en kul text! Bara saker som gör mig ledsen.

Hur som helst, känner n ågon igen sig i mina fina funderingar? Läste någon klart detta inlägget? ...det tror jag inte på att du gjorde!;) bevisa det!

Kommentarer
Postat av: Ismen

Jo då, jag läste klart, kan dock bli lite svårt att bevisa det... :P Känner igen mig oerhört i din andra fundering. Det finns många människor i min omgivning som är just sådana människor, eller jag, nåra, i alla fall. :) Jag tror att det kan vara lite så att man tycker om dem så mycket just för att man inte lär känna dem. Don't get me wrong, jag menar inte att det inte finns människor jag känner som jag tycker oerhört mycket om, men det är så mycket lättare att glorifiera en person du tycker om, men aldrig har träffat. Understandable enough?



Kram!

2012-02-12 @ 15:59:03
URL: http://ismen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0