hopelosthead

förklaring:
Jag fick en konstig idé idag och för ovanlighetens skull följde jag den. Vad den var? Att skriva någon form av livspussel. Att liksom strö ut random, okronologiska minnesbilder i den här grejen pusselbitar. Det känns lite atentionwhoreish att lägga upp just den här först, men det är ju den första jag har skrivit så det är inte mycket att be för helt enkelt. Får väl försöka hitta några positiva minnen också. Önskemål går också bra att ge ifall man skulle känna för det. here goes, anyway:
----

”Vi går inte härifrån förrän du har ätit upp din macka, Emma.”

Ett köksbord i Vällingby. En skinkmacka på en tallrik framför mig. Inte ens en hel macka utan kanske en halv eller rentav mindre. Ändå frågar jag om jag kan få slippa. Jag får inte slippa. De sitter och pratar om något annat mittemot mig medans jag försöker; för ja, jag försöker verkligen.

Jag har grävt min egen grav litegrann. Det var jag som bredde mackan. Det är mitt fel att den är där. Smörklumpen. Till och med en vanlig dag hade det varit svårt att få ner den. Idag, när jag redan är full av känslor istället för mat, är det närmast omöjligt. Ändå ger jag inte upp. Jag måste ju bevisa att jag kan. Jag är inte anorektiker. Sånna som jag blir inte anorektiker. Jag har bara jävligt svårt att äta…

Jag tuggar runt smörklumpen så länge det går och ber om ett glas vatten. De tar glass till sig själva och säger att jag ska få en när jag är klar. Som att muta ett barn. Och det sjukaste är att jag verkligen vill ha den där glassen. Gör inte det mig säker för alla anklagelser? Kan jag inte få vara trygg så länge jag tuggar i mig en viss andel fett och socker per dag? Det skulle inte en självsvältare göra. Visst är det så…?

Det blir lättare. Det blir alltid det. Efter att ha fått ner smöret (och det mesta av vattnet för att hålla kvar det) går det lättare att få i mig mackan. Glassen efteråt är inga problem. De måste tro mig nu. Jag måste tro mig nu.