hopelosthead

man tar steg i sitt liv, man tar beslut men man vet aldrig vad man håller på med. det stör mig sjukt mycket faktiskt. man bara pratar och ler och hoppas för allt vad man har att man gör rätt men man vet aldrig. Inte förrän sen. Då inser man alla misstag man gör liiiite för sent och måste hela tiden gå omkring och utvärdera sitt liv medans andra hela tiden vet vad man håller på med.

 

Men blah, vi är i ännu en liten kuststad som heter typ carmel, tror jag. de tittar på parlamentet-klipp där borta men jag skriver istället. de skrattar. jag skrattar också. jag åt ingen kvällsmat idag...heller. jag har börjat störa mig på mat igen, vi får se hur det där utvecklas och sådär. men det är så tråkigt så. men alltså ja jag älskar folk, folk saknar mig det gör mig förvånad. det är en annan sån där sak man inte vet, att folk saknar en. men nu ska jag skriva lite citat. weee.

 

sara: vad göör du?

jag: kramar dig.

sara: men varför det? vi sparkas ju!

 

pappa: nu kör vi över molnen!

jag: kay...

sara: vi åker till himlen emma. hälsar på Gud, säger tja tja till änglarna.

j: men då dör vi ju...?

s: men nej, den här himlen är bara för turister.

j: men då finns det ju turistfällor överallt!

s: sant.

p: vad tror ni annars kyrkor är?

(konstig dialog, vet inte varför jag skrev den riktigt)