kaninen
Det var en gång en kanin som inte hade något att göra på sin svensklektion. Det var inte så konstigt, eftersom kaninen varken kunde läsa, skriva eller tala; vilket om jag inte minns fel är grunden för svenskämnet. Kaninen ville dock ändå ha svenska, av någon sjukt random anledning, så den gick in i klassrummet där några elever satt och hade svenska (obviously).
”Vad gör du här?” frågade svenskläraren. Kaninen svarade med ett sånt där ljud som kaniner gör, hur nu det låter.
”Du kanske borde gå hem” sa läraren, men kaninen vägrade. Så den satt kvar och stirrade medans eleverna läste i sina böcker och skrev saker på tavlan som inte makade någon sense för kaninen.
”Det är för konstigt!” ropade kaninen plötsligt innan den reste sig upp och hoppade ut, för den hade ännu inte blivit hopplös (liksom denna berättelse inte blivit imun mot dåliga skämt). Kaninen såg sedan att skolan var låst. Det gjorde inte jag, och nu när jag har sagt det slipper jag stå i skammvrån och det är bra för dit hittar jag inte. Kaninen blev hur som helst väldigt ledsen, för nu kunde den inte komma tillbaka till dit kaniner kommer ifrån. Kaninen kom aldrig på idén att hoppa ut genom fönstret, och det var synd för det hade nog varit ganska roligt för både kaninen och alla andra. Så den fick helt enkelt sitta vid dörren och göra sånna där ljud som kaniner gör, och vänta på att någon skulle öppna. Den hade ingenting att göra där heller, så den kunde egentligen ha stannat på svenskan; men då hade historien blivit kortare. Detta var sagan om kaninen, skriven av Emma Rävås…ifall ni inte redan har lyckats lista ut det.
