det sjuka är att man orkar älska så jävla mycket

bloggar istället för att svara på ett mail jag inte får svara på. men jag vill så mycket att det gör ont. vill inte vara kall. det sticker i bihålorna, sådär som det gör när man vll börja gråta. men jag har inte gråtit på sex månader snart och ska inte göra det idag heller. fast jag vill. är kanske fortfarande lite rädd för att ses som kall, likgiltig. hörde att jag var det så ofta. det var för att jag var det. jag kan gå runt och klaga på destruktiva förhållanden och smutskasta dig i all jälva oändlighet men detta är sanningen: du älskade mig, på riktigt, och jag visste inte vad kärlek var och älskade dig i något mellanting av insanity som fortfarande inte har ett namn på något språk. men hur i helvete skulle jag kunna veta? jag var din största idol, du pratar om entusiasm jag visade, jag har alltid sett mig själv som rätt tömd på ambitioner. du pratar om shining, något som tatiana av alla människor pratade om igår. att jag lyser när jag pratar engelska. när jag pratar om honom, sa du också. jag vet inte om det är sant.
 
för är det inte det som är det sjukaste? Han drev oss isär, for better and for worce, och för det är jag tacksam som fan. utan honom hade det aldrig gått. men jag är där du är, har varit det för länge. älskar utan någon som helst poäng. obesvarat. jag tänker ibland på varför du älskar mig, hur man kan älska någon som inte finns för en. vad det är i en sån människa man längtar efter. tills jag inser att jag gör det själv. att jag, stundtals, älskar honom till vanvett och samtidigt kan jag inte respektera honom. samtidigt är jag trött på hela grejen. du är säkert också det. din pojkvän hatar mig säkerligen. det skulle jag ha gjort. som jag hatade plankan. ditt sätt att inte komma över det. jag behöver prata med dig, face to face, men ingen skulle förstå. du skulle gå med på det, dina vänner skulle bli arga. jag skulle få ett fint litet mail från vår älskade ms black om att hon inte tycker jag agerar okay. för hon tror att allt hon säger betyder något. det gjorde det en gång i tiden också. lyssnar på so I thought med flyleaf. så mycket musik fortfarande. så många gånger jag sjöng dig till sömns. somnade i ditt knä läsandes dragonlance. spelar rollspel nu, känner igen termerna från det. skrattar åt halvalv nu som då. ska till jolanta nu, kommer säkert börja gråta där. vägrar gråta fler tårar för dig. minns hur telefonen ser ut när man gråter på den. minns hur falskt glad man låter när man ska gå ut i köket. minns hur jag och iris jobbade mot klockan och höll dig vid liv när jag borde tagit avstånd. saknar någon som på riktigt förstår utan att döma dig. jag orkar inte döma dig mer. du förtjänar nog inte det. vill inte åka, gå ut härifrån. vill egentligen inte puplicera detta. åker om 2 minuter. måste gå. måste hålla samman. nostalgisk formulering indeed. så, nu får det vara. brist på struktur och sammanhang ftw.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0