hopelosthead

jag älskar dig fortfarande, trots allt. och jag skäms en aning när jag skriver det. för du är inte en sån man älskar. jag kan sitta och se hur sjuka (inte sådär charmigt sjuka, utan äckliga) samtal du har, hur du gör saker som så tydligt kräver uppmärksamhet. det är så patetiskt. ändå får du mig ur balans, och det syns. trots detta yrkar halva jävla stan, inklusive min religionslärare, på att det är någon annan jag ska "satsa på". som om det var mitt val eller något. tror ni inte jag hellre vill tycka om honom, liksom? ibland lyckas jag till och med intala mig att jag gör det, för jag vill ju det goddammit. det är så förviiirrande. blä, jag vill inte vara kär i en människa jag inte kan stå för eller som maria säger en "bölig kille". jag tycker om maria alltså. det gör jag. men nu ska jag sluta skriva, ska bara nedteckna någon slags citat nämnligen hur pappa tyckte mitt personal portrait skulle vara.

"när jag tittar mig i spegeln ser jag ingenting. därför är jag en vampyr. jag tål inte solen. jag blir bara röd. därför är jag en vampyr. jag tyckte twilightböckerna var bra. därför är jag en idiot."