ostrukturerat kaos som brukar kallas tankar

den är en sån dag när jag inte vet om jag orkar tro på kärlek. inte bara min egen, alltså, utan allas. jag har svårt att tro på ärlekhet och vänskap och framförallt friskhet. allt känns någorlunda destruktivt. vet inte varför riktigt.
folk börjar bli gamla. använder ord som "förhållande". ens respektive blir en del av familjen. det stressar mig. tänker på mitt enda "förhållande". återupplever all rädsla. vet att jag borde lägga det bakom mig, men kommer nog aldrig göra det. kommer aldrig sluta bry mig. kommer kanske alltid tänka på dig varje dag. eller nä men ett jävla bra tag till. för jag gör ju det, när jag tänker på det. tänker nästan mer på dig än på honom, om det ens går.
börjar känna mig redo att flytta, på riktigt, men kommer inte ha några pengar. funderar allvarligt på att söka blindbidrag. ordet bidrag får mig att vilja spy. vill inte bli en samhällsberoende blinning. vill bli oberoende, men är nog inte det ändå när man tänker efter.
umgås med folk på deras villkor, när de har tid. behöver umgås med någon typ nu egentligen. borde skärpa mig, ta tag i mitt liv vet inte hur. vill göra någonting impulsivt, vill att saker bara ska hända sådär som de gör för vissa. "och så hamnade jag där och så var den där och så gick vi dit helt plötsligt bara" men alltså varför hamnar jag ingenstans? vad är det för kod för att uppnå det? jag förstår inte. blä, nu ska jag sjunga. godnatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0