limbo

jag försökte gestalta min "minnesbild" i en text. Första gången jag använt talsträck på tre år eller så. enjoy.
 

Jag sitter på bänken, har ännu inte ställt mig upp för att gå dit jag egentligen vill vara. Konturerna är oskarpa, men jag är säker på att platsen till höger om mig är upptagen. Mitt logiska jag säger att det borde sitta en person till på bänken, till vänster om mig, men av henne ser jag ingenting. Tidslinjen är rubbad. Det fanns tid innan hon kom, men inte tillräckligt.

-         Men du har ju så många kompisar, säger han jag aldrig träffat förut men ändå givetvis känner till. Svartsjukan känns obehagligt äkta, men jag minns inte om jag säger något. Ibland kommer det ljud ur munnen utan att jag minns det efteråt och det definierar inte om det är på riktigt.

- Ja, håller du med, jag har väl det.

Jag kommer ihåg känslorna. Otillräckligheten är tydlig mitt bland de oskarpa konturerna som är limbo. Inte dröm, inte verklighet. Något däremellan. Halvsant.

- Kompisar kanske, säger jag i samma elaka ton som du brukar använda när du är trevlig. Kompisar, men inte vänner.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0