I know that you´ll be happy, and eventually I´ll be fine

Jag saknar dig. Jag vet inte var det kom ifrån, men det gör jag. Jag orkar inte mer. Jag vill att du ska veta. och ändå är det det jag är som räddast för. Att du ska tycka ännu mindre om mig. Må illa vid minnet av mig. Men jag vill fan veta. Jag vill veta varför du gör som du gör, är som du är, men det vet du kanske inte själv. Mest av allt vill jag prata med dig, på riktigt, en gång till innan du försvinner för gott. vill att du ska se mig ordentligt, som en riktig person. behöver det. Vill veta om vi är vänner eller främlingar och om du ens bryr dig lite. antagligen gör du inte det. för varför egentligen? jag har ingenting som du behöver i ditt liv. du kommer tänka "good riddance!" när den här klassen försvinner ur ditt liv. och för det hatar jag dig verkligen. du måste ju inte. du kan sitta och spela gitarr i ditt emo-hörn om du vill. men det gör du inte. du bara...jag vet fan inte ens. varför försöker jag? jag vill inte mer, jag vill glömma dig, jag orkar inte kan någon bara ta bort det? jag vill sluta tänka på en framtid där du finns, att du ska säga att allt är ett missförstånd. att något kan förändras. men omg emma sluta. sluta nu med det samma och skriv ett riktigt inlägg för det här är ju skit. han bryr sig inte om dig emma. lev med det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0