Monolog; min första skrivuppgift på författarlinjen

(Uppgift: Skriv en monolog med en huvudperson som är väldigt olik dig.)
 

Jag skulle inte vilja säga att jag gömmer mig. Jag står ju här, framför er, eller hur? Det tyder knappast på social fobi. Nej, snarare skulle jag kalla det ”att ta det säkra före det osäkra”. Jag vill inte förlora någon och därför ser jag till att inte ha någon att förlora. Det är inte så svårt som alla verkar tro. Tricket är, helt enkelt, att inte låta någon lära känna en. När jag säger så, brukar folk anta att jag stänger dörren och stannar hemma. Gömmer mig, alltså. Fel! Jag är lika socialt kompetent som du, eller du, eller till och med du som sitter där bak och SMS:ar. Jag ser ju på dig att det är din pojkvän du skriver till. Han kommer att göra dig väldigt olycklig, ska du veta.

 

Jag är här för att bevisa att det finns andra lösningar. Ni måste inte ha vänner och kärlek…nej, på riktigt, skratta inte. Ni måste inte känna, om ni inte vill. Det är inget krav, även om samhället vill få er att tro det. Jag är ett levande bevis på att det går; jag är 35 år gammal och kan stolt säga att jag inte har en enda vän. Det jag däremot har, är en pasion för det jag gör och ett jobb jag trivs med. Jag har aldrig haft en flick- eller pojkvän och det har alltid varit mitt val. Det har funnits de som försökt; de som sett mig som ett projekt. De vill visa mig vad kärlek är och sliter sitt hår när de inser att jag aldrig kommer att bry mig. Då vänder de och vill diagnostisera mig som ”psykopat” eller ”antisocial”. De blir sårade när jag förklarar hur jag ”känner”, med så få ord som möjligt. De anser att jag givit dem falska förhoppningar; låtsats vara någon annan än vad jag är. Låt ingen annan någonsin avgöra vem du är. Bara för att de ser er som sina vänner, måste ni aldrig vara det. Jag ser att min tid snart är ute, men jag vill att ni ska komma ihåg vad jag har lärt er idag. Ni behöver inget lyckligt slut, behöver inte älska någon, för att vara människor; och om någon försöker ”förstå dig”, var inte snäll i onödan. Deras smärta är, trots allt, deras problem. Är det någon som har några frågor?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0