Staden som alltid sover
Staden som alltid sover
Det hade regnat oavbrutet i fyra dagar. Året var 2010 och sommaren hade i övrigt varit fin, med sol fler dagar än moln. Naturligtvis hade vi valt att hyra en stuga vid havet precis denna vecka. Istället för att ligga och sola på klipporna fick vi utforska stugans DVD-bibliotek och spela sällskapsspel. Visst kunde vi ha åkt int till stan…om det hade funnits en stad att åka till. Stugan, som vi trott skulle ligga bara en bit från stan, låg i själva verket minst en halvtimmes bilfärd därifrån.
Den ”stad” som låg närmast stugan, var egentligen mer av en by. Ändå åkte vi dit, med förhoppningar på en mysig, lite gammaldags stämning. Nåja, gammaldags var det i alla fall, bokstavligen. Det första vi såg var nämligen en antikaffär. Min mamma och syster lyste genast upp och jag suckade. Jag var van. Vart vi än åkte fanns det någon liten diverse-affär eller ännu bättre, en loppmarknad, som halva min familj kastade sig över. Jag och pappa brukade vara måttligt intresserade, så vida det inte råkade finnas köks- eller trädgårdsredskap att titta på. Då fastnade även han och det enda jag kunde göra, var att följa efter och vänta. Jag har aldrig varit en särskilt intresserad person över lag; saker, kulturer och, i viss mån, upplevelser fascinerar mig inte nämnvärt.
Jag hade alltså försvunnit in i mig själv, och därför märkte jag inte hur entusiasmen minskade hos mina familjemedlemmar för varje antikaffär vi besökte. Från att glatt ha studerat skålar som någon i ett obestämt förflutet ätit ur, sa de nu saker som ”det är ju samma saker överallt” och ”finns det något annat än antikaffärer här?”. Svaret på den frågan var, i allt vesentligt, nej. Vi var på jakt efter en skoaffär, eftersom mina sandaler bara några dagar tidigare genomgått en livskris och gått mitt itu. Visserligen fanns faktiskt en skoaffär, men en snabb koll av utbudet visade att affären totalt hade ett par sandaler i sitt sortiment. Om ödet hade brytt sig just då, hade det varit precis det par sandaler jag letade efter. Ödet brydde sig inte.
En finkamning av hela ”centrum” tog ytterligare två minuter. Tomma hus gapade emot oss, som för att säga ”vad är det för fel på mig? Varför vill ingen bo här längre?”. Av husen, affärerna och människorna att döma hade tiden stått stilla i omkring femtio år. Till och med luften var svår att andas in, trots det uppfriskande regnet. Det var som om någon sugit själen ur varje gatsten och antikvitet. Till slut sa pappa det vi alla tänkte:
”Jag blir deprimerad bara av att vara här. Det är som att vara i en spökstad.”
Beslutet att åka därifrån så fort som möjligt tog inte många sekunder. Jag kan ha inbillat mig, men jag hörde alldeles tydligt hur bilen föll in i vår suck av lättnad när vi styrde bort. På vägen hem stannade vi på en gård och åt vofflor, precis som det ska vara på en svensk semester på landet. Vårt besök i ”spökstaden” blev ett stående skämt under lång tid och en representation för allt det mörka och själlösa i samhället. Att min syster två år senare fick en pojkvän, vars barndoms gladaste minnen utspelade sig i samma by, är antagligen bara en slump.
