Alice

(Uppgift: Gestalta olika livsöden som möts på en allmän plats. Side note: Jag har ingen jävla aning om vad det här är...)
 

Alice

 

”Ursäkta, men det är en massa särskrivningar på era skyltar. Tänkte att ni ville veta det.”

   Alice tittar upp från kassaapparaten.

   ”Jaha…ja, jo, så kanske det är.”

   ”Det är det. Ingenting mot dig eller så, ville bara säga det liksom.”

   ”Jaha, eh, okay. Vill du ha kvittot?”

   ”Nej tack. Ha en bra dag eller vad man säger.”

   Den unge mannen släntrar bort till bordet, där hans sällskap skrattar åt honom. Nej, inte åt. Med honom, skrattar hon.

   ”Att du gjorde det. Att du bara gjorde det!”

   ”En måste ju ta sitt medborgerliga ansvar! Det såg ju för jävligt ut!”

   ”Du ser för jävlig ut.”

   De skrattar lite till. Han sörplar bäcksvart kaffe. Hon dricker te med sugrör och kurar i en stickad kofta. Decembermörkret och julglittret tar över världen. Alice tar emot nästa kund. Hon säljer pepparkakor, lussekatter och marsipanfigurer, men har hela tiden fokus någon annanstans. Tvåsamheten sticker i Alice. Den gör det ofta numera.

 

Tedrickerskan tar fram en laptop och blänger ilsket på tangenterna.

   ”Det blir ju bara ord hur jag än gör!” utropar hon.

   ”Ja”, svarar han, ”vad skulle det annars bli?”

   ”Ja inte fan vet jag! Något vettigt!”

   Alice suckar. En författare. Kanske rentav en olycklig poet. Förmodligen sitter hon på balkonger och kedjeröker varje natt; alltid med en anteckningsbok och ett glas rött vin inom räckhåll. Alice hostar av cigaretter och mår illa av vin. Det finns inget romantiskt med spyhinkar.

 

Vid ett fönsterbord sitter en flicka och dricker varm choklad med vispgrädde. Alice identifierar henne som stadens lucia, trots de diskreta kläderna och avsaknaden av ljus i håret. Hennes ansikte har synts både en och två gånger i lokaltidningen. I sin egen värld, sitter hon, med lurar i öronen och ögonen halvt slutna. Alice vill gå fram och fråga vad hon lyssnar på. Vara en sån som frågar. Istället studerar hon lucian på avstånd. Denna verkar helt omedveten om att hon är betraktad. Låter grädden som hamnar på nästippen vara kvar. Självständigheten sticker. Den gör ofta det numera. Lucian drar handen genom håret, tar en klunk choklad och ler nöjt. Imorgon är det dags. Då ska hon stå i centrum, med vackra tärnor runt sig och vara hela stadens älskling. Antagligen ska hon snart resa sig och gå mot genrepet i kyrkan. Hon kommer att komma sist, för hon är värd att väntas på. Utan lucian avstannar allt.

 

”Vad håller du på med?”

   Alice rycker till och tittar sig omkring. Nej, det var inte till henne. Efter ytterligare några sekunder ser hon balkongflickan, som fallit på knä vid bordet. Laptopen ligger glömd på stolen och kaffekillen stirrar chockat på henne.

   ”Vill du gifta dig med mig?”

   ”Vill jag vadå? Jag vill inte vara sån nu, men är du dum i huvudet?”

   Tjejen tittar upp på honom med munnen halvöppen. Hela caféet har nu blivit publik.

   ”Men…det ska ju vara vi. Jämt. Du tycker väl också det?”

   ”Du vet vad jag tycker om bröllop. Vad vi tycker om bröllop.”

   ”Jag vill ju bara visa alla att det är vi. Jag vill vara bruden i vit klänning.”

   ”Stå i centrum”, fyller han i, nästan för sig själv.

   ”Ja, det kanske jag vill.”

   ”Det vet du ingenting om.”

   Lucian har rest sig upp och ser ner på den friande. Grädden på näsan gör henne inte mindre hotfull.

   ”Du vet ingenting om att stå i centrum. Du vet ingenting om hur det är att bli tittad på och bedömd hela tiden och samtidigt behöva ha koll på alla andra. Ett bröllop är inget du kan göra själv, även om du helst verkar vilja gifta dig med din egen konstnärsvånda.”

   ”Du vet inte heller någonting! Du vet inte hur det är att verkligen vara någons.”

   ”Du är inte min”, inflikar killen. ”Jag gillar inte äganderätt.”

   Hans flickvän reser sig upp och slår honom i ansiktet. Det är så plötsligt och rakt på sak att både Alice och lucian börjar skratta. Killen svär och frågar när hon tog sin medicin sist. Det skulle han inte ha gjort. Hon skriker åt honom och springer ut. Han suckar, tar med sig laptopen och följer efter, med stegen hos någon som snart inte orkar gå längre. Tvåsamheten krakelerar. Lucian slår sig ner igen och sätter på musiken, som om inget hänt. Alice tar ett djupt andetag och lämnar sin position bakom disken.

   ”Vad lyssnar du på?”


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0