Loneliness is better when you´re not alone

Alltså...alltså, fan. Livet. Vaknade imorse och var allmänt till freds med livet som vanligt. Sen. plötsligt, slog nattens (väldigt icke-spektakulära) dröm och dagens (väldigt icke-spektakulära) datum emot mig och jag var helt i chock. Hade ju lyckats glömma, jag som inte glömmer. Men jag kom över detta ganska fort ändå eftersom det inte är värt att tänkas på, och gick till skolan. Där...var det måndag. Jag hatar måndagar här, men det vet ni ju. Så jag gick och isolerade mig på lunchen och sen var det lite bättre. Vi hade ordklasser och satsdelar (<3) och sen hade jag och Hanna hysteridejt. Hon är fin den där.
 
Men nu vet jag inte. Fick nyss någon slags satanisk reaktion...inte för att det sa så många, om ens någon, något. Så var det i alla fall. Det är inte bra. Det är snarast panikartat dåligt, även om det antagligen inte lär hända igen. Favoritraden i born for this sticker ut och påminner mig om hur allt brukade kännas. Inte alls länge sen. Jag vet att jag är tragisk och spretar åt alla håll, men jag kanske bara är ensam då. Det är det inte dödsstraff på vad jag vet.
 
Och samtidigt vill jag mest försvinna. När slutade jag svara i telefon egentligen? Flera månader sen. Vet fortfarande inte helt varför eller hur det hände så. Kanske är det rädslan för att komma tillbaka dit jag var. För det är jag på riktigt inte okay mer. Aldrig mer en relation jag inte kan försvinna ifrån och komma tillbaka till. Punkt.
 
Det hade inget med saken att göra. Tror jag. Ursäkta för detta inlägg. All oro förbjuden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0