Some die young

Jag vill kunna sörga. Det har gått ett halvår och jag kan fortfarande inte. Inte ens lite. Andra försöker prata om det, vända på och analysera men jag vill bara springa så fort du kommer på tal. Ibland påminns jag om detta att du fanns, att du inte finns längre och att jag inte gjorde något. Jag klandrar inte mig själv och blir arg när någon annan försöker klandra oss ens lite. Det är inte vårt fel, men kanske kunde vi gjort skillnad. ”Det är synd att ni inte pratade mer. Det hade varit bra.” som om jag inte redan vet. Jag vill kunna dedicera något till dig jag också, vara en sån som tänker på sånt, men det är jag inte. Det var ju så länge sedan, allt. Men jag vill ta tag i sorgen och sluta låtsas som ingenting. Gå vidare, helst. Gå vidare utan mitt extra hudlager av förnekelse; det som alltid är där och gör att jag undrar om jag egentligen finns. Det som hindrar att jag tar tag i sorgen. Jag har gråtit på min första begravning, högljutt med öppen mun, men jag vet fortfarande ingenting om någonting. Förlåt för det. Du är inte glömd, inte egentligen. Kände bara att jag behövde säga det…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0