till de underjordiska
18:02. Jag undrar vad ni gör, just nu. Vilket hus ni lever under. För jag tror ni skiftar. Visst är det så? Ni stannar där ni är bekväma, så länge ni vill. De säger att ni är bofasta, men jag tror att ni är nomader. Mest för att ni kan. Inga bostadslån eller löften håller er kvar. Ni är fria.
18:06. Har ni varit under hans hus någon gång? Har ni sett vad som egentligen händer där? Vet ni om det är sant, allt det jag inte vill tänka på? Kanske, men kanske inte ändå. Kanske skrämdes ni iväg; tvingades på flykt av monstervrålen. Kanske är det er förtjänst att han andas lättare nu. Om så är fallet står jag i tacksamhetsskuld till er. Jag undrar om ni har sett igenom honom, tagit er den tiden. Förmodligen inte. Det är inte värt det. Kanske ni insåg det mycket tidigare än jag. Berätta det i så fall för mig. Jag litar på er.
18:09. Det sägs att ni bor hos mig nu. Det känns rimligt, på något vis. Betryggande. Någon hör när jag pratar för mig själv om kvällarna. Tycker ni jag börjar bli galen igen? För jag tror ni var där sist det hände. Kanske inte någon längre stund, men definitivt ett tag. Ni hörde mig och ni hör mig nu. Ni svarar inte. Svarar aldrig. Varför skulle ni? Mina problem är inte era. Ni har kanske inga problem. För jag tror inte att ni är som jag. Jag tror ni är starkare. Ni vet mer, orkar mer och känner mindre. Ni fäster er inte vid platser och personer, trots att legenden säger så. Jag tror legenden ljuger. Jag tror inte att någonting är sant.
