Förlåt för allt, jag älskar er

Kära bloggläsare
Det förra inlägget var väldigt onödigt, och det inlägg som skapat mest drama i den här bloggens snart sexåriga liv. Jag tänkte inte alls igenom det innan jag postade, det gör jag ju aldrig. Men någonstans måste jag inse att jag inte skriver om fiktiva personer längre, utan verkliga, och att jag då faktiskt måste respektera folk. Jag har funnit någon slags sjuk tillfredställelse
i att vara 100 % ärlig och inte filtrera över huvudtaget. Jag läser aldrig igenom mina inlägg, därav alla stavfel ochpå senare tid konstig kronologi; just för att jag vill att allt ska vara precis som det är i mitt huvud. Inte för att jag stavar fel så ofta i mitt huvud...men ni fattar. Så kan jag inte ha det längre. Jag vill kunna berätta för folk att jag har en blogg, utan att behöva skämmas. Mitt måtto har varit "här får det fula också finnas", men det är inte helt sant. Jag får absolut lämna ut mig själv, och det kommer jag alltid göra. Mår jag dåligt kommer ni höra om det, end of story. Men däremot har jag fan ingen rätt att sitta här och prata om andra människor, eller skriva om saker som berör andra (speciellt om de inte vet det själva). Om jag hade något vett i mig, skulle jag gå tillbaka och ändra en massa saker (minst sex personer hade gagnats av detta, som jag kommer på nu). Det kommer jag inte att göra...mest för att jag inte vet hur man gör, men också för att några gränser får vi väl ändå ha. Men jag kommer vara försiktigare i framtiden, för de diskutioner jag hade igårkväll vill jag aldrig någonsin riskera igen. En någorlunda trogen läsare lär veta att mina känslor är sjukt ambivalenta (snälla säg att det är så man använder det ordet) och att uttrycka känslor jag inte är säker på är kanske inte så jävla genomtänkt alla gånger. Boven i dramat är ofta min kära vägg/spärr (som jag kanske skriver ett superseriöst inlägg om någon dag, men tills vidare får ni fråga om ni undrar), förutom när jag öppet trashtalkar någon (vilket bara inte är okay...fast av någon anledning känner jag fortfarande att personen förtjänade det. Hey I never said I was mature). I mitt första inlägg står det (har jag för mig) att jag får skriva precis vad jag vill. Men jag är inte tretton år längre, utan måste faktiskt ta ansvar för mitt skit.
 
Kort sagt: Förlåt så otroligt mycket för allt som står här, både nytt och gammalt. Var inte rädda för att ta upp något som står här med mig, för ofta finns det en förklaring. Hursomhelst, jag älskar er och lovar att min kaostid är slut extremt snart (tror egentligen redan den i princip är det). Och nej. Jag har inte läst igenom detta heller...men tänkt igenom det har jag gjort. Let´s make that a trend.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0