They say "you can choose your friends, but not your family." but hell, I never even chose me.

Är det inte sjukt att vi måste ha oss själva med oss överallt? Vi kan rensa vår facebook-tidslinje, men det vi har gjort finns kvar ändå. Jag kan ta bort alla inlägg på den här bloggen, men ändå har jag skrivit allt som står här.
 
Jag kommer alltid vara hon som trodde att hon var dotter till en bokkaraktär. Hon som inte klarade av vissa ord. Hon som förkastade vänskap för att ständigt vara tillgänglig, undergiven, äcklig. Hon som hade ett kallt skratt, var hög på oxytosin och itne förstod. Hon som skrev om våldtäckt när hon var elva och fick för sig att hon hade en extra personlighet. Hon som
upprepar samma gamla skit år ut och år in och spyr lite inombords av att lyssna på sig själv. Hon som inte uppskattade det hon hade. Hon som en dag kommer att förakta det hon är idag. Jag vill inte. Jag vill för en gångs skull bara få vara bra, rätt. Men jag vågar inte tro på det. Det har varit för mycket skit. Jag borde vara rätt, har inga trauman. Borde för helvete ha skärpt mig. Borde ha blivit hjälpt av all den hjälp jag fick, men blev aldrig det tror jag. Har aldrig varit mottaglig. Och det är liksom detta jag ska vara med! Jag ska vara mig själv hela tiden, måste stå för att allt det där sjuka kom från mig. Fortfarande kommer? Hur ska jag veta? Önskar att ingen skulle påminna mig. Att jag slapp se chocken hos de som inte visste hur störd jag var. Hur jag egentligen bara behövde något att tänka på, och sen blev uppslukad av vad som helst. Så mycket. Går från en kris till en annan och märker det inte ens själv. Nu mår jag bra. Men det märks inte va? Jag vet nog inte riktigt hur man gör. Fast jag vet inte hur man mår dåligt heller. Följde aldrig någon regelbok. Det sjuka: Jag får panik över hur sjuk jag är, men föraktar mig själv för att jag inte mått dåligt "på riktigt". Vägrar konsekvent att ta mig själv på allvar eller distansera mig från mitt gamla jag. Mycket dålig kombo ifall ni undrar. Fattar inte hur någon har orkat. Tack till alla som orkar. Ni som har valet att låta bli, och inte gör det. Tack. Alltid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0