hopelosthead

Hej mina kära folk!

Nu har jag haft ett jättefint midsommarfirande hos Olle i bondeland med honom, Elin och Linnea. Vi grillade och vår "officielle grillmästare" välte grillen och annat lagom smidigt...men mat fick vi till slut i alla fall. Linnea kom då på att ha mina solglasögon (med papper i) hela kvällen, så hon blev "blindea". Det hindrade henne dock inte frå natt gå omkring lite varstans och hon och jag tog på oss att vispa grädde. Därav rubriken, som Elin och Olle underhölls sig själva och oss andra med under tiden, med dans och allt. Vi åt sen jordgubbar och kaka och allt annat man kan äta ("Kakan till jordgubben. Det låter som vi har en sån konversation! Kakan till jordgubben, kom! Klart jordslut!"-Olle & jag på invandrarsvenska of doom) och jag provade någon mysterisk dumle-sprit. Det smakade dumle...och sprit, dessvärre. Så det blev en emma-sip och sen fick det va. Va fick det också med kvälle någonstans där, men dock inte förrän Elin påstått att jag och Olle var en film som hon tittade på. "down-bio" kallade hon det. Jag vet inte heller...

 

Igår blev vi kvar hela dagen. Vi åt frukost och tårta och sen spelade vi ett frågespel där det egentligen bara var att svara på en massa frågor. Jag var dock bäst, som svarade rätt på tio frågor i rad.:D. Därför är jag bäst av alla som finns alltid. Eller...nja. Jag och Olle degraderades till treåringar bara för att därför och jag hade en logisk tankegång som mest var konstig. Så här var den: Linnea konstaterade att det var 8 grader i kylen. Då insåg jag att, när det är vinter och flera minus ute, då kan man gå in i ett kylskåp och uppleva det som äat det är ganska varmt där. Meningsbyggnaden där var ju sådär, men jag tror ni förstår. Lite konstigt, ja, men djupt mindfucking. Tyckte i alla fall jag. "men tänk på nåt annat! Vad som helst utom kylskåp!" var Elins uppgivna kommentar till detta. Elinnea (ja de fick ett couple name av mig, förstår inte att ingen annan säger så) åkte hem och jag och Olle åt pizza med hans föräldrar innan jag lämnade bondelandet. Det är för övrigt extremt fint där. De hade liksom ett extra hus, "lusthuset", som man kunde sitta i så man var ute fast inne. "Men alltså, det låter som...ett horhus!" var min intelligenta kommentar. Jag är ju som jag är. Så på det hela taget (what is that) har det varit en fin midsommar. Den bästa, I´d say.:)

Det är midsommar (om någon undrade) och livet är fint. Man skulle för övrigt kunna min blogg som almanacka eftersom jag så ofta känner behovet att berätta vilken dag det är. Som att det idag är fredag. det är ju bra för er att veta. Men livet är som sagt fint. Koltrastarna sjunger sig hesa utanför (är det möjligen Barty the blackbird som har återvänt? Kanske!) och solen skiner har jag hört. Jag ska snart (om man med snart menar fyra timmar xD) åka iväg och fira midsommar och det kommer bli awesome. Syster köpte ett glas idag där det stod "dela en coke med din syster". Officiellt söt. Jag hade egentligen inte så mycket att säga, men ville inte att mina arga inlägg skulle toppa en så här fin dag.:)

Det är ingen som säger det högt, men god damn vad de tänker det. Återigen var det dagens samtal som fick mig att tänka på det. Jag berättade att jag ska till Stockholm och träffa Onna, och mina kusiners farmor frågar "ska ni ha någon handledare då?". När jag svarar nej, och att vi ju har andra kompisar, fortsätter hon "men maten då?". Ja, svarade jag, det får vi klara. Mormor tar min skrivargruppsmiddag som exempel, och anledningen till den var ju från början att de inte trodde på att jag kunde laga mat.

 

Ja, jag förstår också att de här människorna inte vet bättre och att det inte är som de vill vara elaka. Men jag tar illa vid mig. Och det är något jag gör väldigt sällan, i alla fall tror jag det (det är det jag hör ;)). Varför skulle jag inte klara mig? OBS: Min syster har sina tvivel. Ja, det kommer att bli jävligt svårt, speciellt för mig eftersom jag är sjukt osjälvständigt...men det vet inte de här människorna! De har satt ribban så sjukt lågt med att undra om jag ska kunna laga mat. Ja, det måste jag kunna. Det och precis allt annat för att inte vara beroende av någon för att klara mig. Detta måste hända. Vet jag hur? Nej. Men jag vet att det måste och det spelar alltså mindre roll. Min egen assistent (som ju dock är som hon är) frågade mig en gång om det fanns "speciella boenden". Den här människan hade då känt mig i två år...och trodde att jag behövde ett specialboende. Jag blev arg. Att dessa tankar fortfarande finns så utpräglat, och det av folk som känner mig, är så skrämmande att jag seriöst inte vet vart jag ska ta vägen. Om de hade sagt "som du håller på nu kanske inte klarar dig", visst. Det stämmer. Men det här är helt opersonligt, som att alla som inte har maximala förutsättningar behöver supermycket hjälp hela hela tiden. Vilket vissa också behöver; just på grund av att de har fått sånt här kastat i ansiktena hela sina liv. Fuck that. Jag ska inte blir som dem. There, I said it. Upp till bevis. Jag ska klara mig.

Nu, mina vänner,  ska vi prata om alkohol. Det är något jag faktiskt har gjort ganska lite i den här bloggen, så nu är det dags.

 

Ni såg ju för ungefär en månad sedan att jag skrev att jag hade druckit för första gången in the history of ever. Well...det har väl fått mig att tänka mer på det, antar jag. Och det som inspirerade detta inlägg, var champagne. På min systers student drack jag alkoholfri champagne (we´ll get to that), men på min egen drack jag "riktig". "Det är din student. Du måste dricka champagne!" förlåt men...vad betyder ens det? Det är min student, aka: jag firas, aka: jag bestämmer. Eller? Nej. Varför är detta så viktigt då? För att det "ser fint ut". Men hur fint ser det ut när jag tar en halv sip och sen ställer ner glaset för nej, det går faktiskt inte att få ner och även om det går vill jag ärligt talat inte? Inte särskilt fint, faktiskt.

 

Och idag var det dags igen. På överraskningsfestgrejen vankades det champagne och jag tackar nej...men får ändå i slutändan. Okay, tänker jag, jag dricker en halv sip. det är äckligt. Jag ställer ner glaset på bordet lite stilla. Men jag känner och hör hur besvikna folk är. Det är liksom som om jag i att tacka nej avstår från att fira. What. Och det här är min närmaste släkt. Jag förstår inte alls resonemanget här.

 

Jag har sagt väldigt länge att jag är nykterist tills vidare. Det är jag bevisligen inte längre. På ett sätt är det lättare, och det är ganska insane. Som Josefine skrev på twitter nyss: det är som att säga "jag gillar inte choklad, men jag äter det för att alla andra gör det". Just...no. Och nu kommer vi till det alkoholfria. Newsflash: Alkoholfri sprit försöker smaka alkohol. Därför kommer jag inte att uppskatta det. Är detta svårt att förstå? Måste jag göra någon slags statement som att jag är anti alkohol etcetera bara för detta? Det är ju i praktiken att dricka gift. Hur kan vi ha en kultur som helt allvarligt ser ner på en för att man inte dricker gift? Det är helt obegripligt. "Om du ska umgås med det här gänget får du nog lära dig att dricka alkohol" fick jag höra nyligen. Newsflash # 2: Då vill jag inte umgås med dem. Om de inte kan acceptera att jag inte gillar smaken av alkohol så vill jag inte ha dem som vänner. Att bli full eller inte är knappt relevant. Man ska ju kunna umgås nyktra kan jag tycka, och jag är den som får tråkigt om de är för fulla, inte tvärtom (eller det vet ju inte jag men skit samma). Jag blir bara så sjukt frustrerad och framför allt förvånad. Om jag går ut är det ju mitt val om jag tar en cider eller en cola; jag blir ju precis lika påverkad! Då rör det ju seriöst ingen utom jag! Fast det gör tydligen det. Nu får jag inte fram mitt rage mer, men ja...I think the point got across.

Igår var jag hos Marie, vilket som vanligt var awesometastic. Vi blev bjudna på pizza av hennes far (han är seriöst awesome om ni inte visste det...nej, inte bara därför faktiskt) och jag fick ett änglasmycke av henne i studentpresent. Hon är officiellt söt. Det är också lite spännande att umgås med någon som har helt andra åsikter än de flesta jag umgås med (eller de flesta jag pratar åsikter med snarare). Det blir mycket lättare att tänka när man ser att ja, det finns olika åsikter och ja, man får ha dem. Nu menar jag alltså inte att folk inte låter mig tycka vad jag vill, men det är svårt att tycka om alla tycker likadant. Vi hade också som vanligt roligt åt underhållningen i våra liv och jag fick förklara hela mitt tankeinlägg, eller i alla fall de första tre siffrorna.

 

Idag hade jag fått för mig att jag inte hade något planerat...men så hade jag tydligen det. Jag skulle vara med och överraska Amanda (kusin) när hon kom hem från Madrid. Tanke som just slog mig: Mina kusiner är nästan de enda jag konstant förklarar vilka de är i bloggen. Annars skriver jag bara namn och låtsas att ni kan allt om alla alltid. I alla fall, hon har varit borta i ett halvår och började gråta när alla var där (mest på grund av sina kompisar, admittedly). Så jag var där en stund, och det gav mig inspiration till två inlägg till. Ja, två. Deal with it. Just det! Rubriken. Det är ett citat från gårdagen. Komplett med ett riktigt eureka-tonfall.;)

Jag är officiellt förkyld, you guys. Historical. Typ. Jag hostar igen dessutom. Shit vad jag inte har saknat att hosta som en idiot. Nu glömde jag bort att jag höll på att blogga. Bra jobbat på alla sätt. Vad har hänt sen sist? Jag har varit läskigt instabil och sagt fel saker till fel personer och varit kaos. Fast jag har också träffat Sara. Det var mer positivt. Jag har hittat en hostmedicin som jag inte vill spy av att dricka. Also historical. Men jag tror jag börjar bli sämre, och det är inte bra alls för ikväll vill jag träffa Marie. Hon är också sjuk, dock. Vi är fail. Jag vill vara frisk till midsommar! this is not fair! Första gången på tre år jag firar midsommar i Sverige, och första gången någonsin som det inte är en påtvingad grej för mig. Sen vill jag bli frisk till paramore och till stockholm (biljetter bokade omg excite) och allt möjligt. Men ja, man ska ju vara sjuk då och då, har jag hört. Det brukar bara inte hända mig.;) det får vara det för nu, känner jag.

Det har funnits perioder i mitt liv när jag inte har trott på att jag finns. Det kan låta lite konstigt, men jag hade seriöst svårt att förstå det. Jag var hela tiden tvungen att bevisa för mig själv varför jag gjorde som jag gjorde och framför allt kände som jag kände. Hela tiden ville jag se om jag drömde. Det sista har jagkvar. Allt känns som om det är bakom ett ständigt närvarande och dämpande filter. Jag tror att det är den här känslan som utlöser självskadebeteende hos många (OBS: Inte mig). Längtan efter att känna någonting på riktigt. Jag skrev om detta bara för någon vecka sedan och citerade "kanalisera", en av mina bästa dikter enligt mig själv. Check back to see that.

 

Det är en sak att jag ifrågasätter mina känslor och till slut min egen existens. Men när andra gör det blir jag faktiskt arg. "Så känner du inte." hur kan du veta det? Alla känslor är på riktigt.(skrev jag inte precis den meningen igår? Jo det gjorde jag. hm.) jag finns, och om jag säger att jag känner på ett visst sätt så gör jag det. Om jag inte vet, vilket händer onormalt ofta, så tänker jag säga det också. Då finns det inget absolut svar och att försöka gräva fram det är lönlöst. Någon sa en gång till mig att känlsor inte går att diskutera. Då hatade jag det. Det satte stopp för alla våra diskutioner och senare bråk. Jag kunde inte ifrågasätta känslorna bakom orden. Men kanske var det sant? Kanske ska man inte gå runt och sparka på någon annans faktiska känslor? Ja visst låter det uppenbart? Det är tydligen inte det. Och det gör mig bara så jävla ledsen i slutändan. Jag har ljugit i mina dagar, jag vill inte påstå annat, men jag tycker inte att ens förflutna ska vara ledstjärna till resten av ens liv. Jag har gått vidare. Prova det. Jag finns och jag vill bli bemött därefter. Tack.

 

(Nääee, jag är inte bitter...inte alls.;))

Det har funnits perioder i mitt liv när jag inte har trott på att jag finns. Det kan låta lite konstigt, men jag hade seriöst svårt att förstå det. Jag var hela tiden tvungen att bevisa för mig själv varför jag gjorde som jag gjorde och framför allt kände som jag kände. Hela tiden ville jag se om jag drömde. Det sista har jagkvar. Allt känns som om det är bakom ett ständigt närvarande och dämpande filter. Jag tror att det är den här känslan som utlöser självskadebeteende hos många (OBS: Inte mig). Längtan efter att känna någonting på riktigt. Jag skrev om detta bara för någon vecka sedan och citerade "kanalisera", en av mina bästa dikter enligt mig själv. Check back to see that.

 

Det är en sak att jag ifrågasätter mina känslor och till slut min egen existens. Men när andra gör det blir jag faktiskt arg. "Så känner du inte." hur kan du veta det? Alla känslor är på riktigt.(skrev jag inte precis den meningen igår? Jo det gjorde jag. hm.) jag finns, och om jag säger att jag känner på ett visst sätt så gör jag det. Om jag inte vet, vilket händer onormalt ofta, så tänker jag säga det också. Då finns det inget absolut svar och att försöka gräva fram det är lönlöst. Någon sa en gång till mig att känlsor inte går att diskutera. Då hatade jag det. Det satte stopp för alla våra diskutioner och senare bråk. Jag kunde inte ifrågasätta känslorna bakom orden. Men kanske var det sant? Kanske ska man inte gå runt och sparka på någon annans faktiska känslor? Ja visst låter det uppenbart? Det är tydligen inte det. Och det gör mig bara så jävla ledsen i slutändan. Jag har ljugit i mina dagar, jag vill inte påstå annat, men jag tycker inte att ens förflutna ska vara ledstjärna till resten av ens liv. Jag har gått vidare. Prova det. Jag finns och jag vill bli bemött därefter. Tack.

 

(Nääee, jag är inte bitter...inte alls.;))

Människor. Människor överallt. Relationer. Så många, och så kaotiskt normala. Jag gör som i våras och delar upp de i siffror, för här kommer tankeinlägget bitches.

 

1

Det är inte alls som jag trodde att det skulle vara. Det är både lättare och svårare. Det blir inte så awkward som jag trodde, men jag finner mig själv tänka saker jag aldrig skulle tänka egentligen. Jag finner mig själv...trivas med det. Jag håller just nu skammen borta genom att inte förklara. Ni måste inte veta, och ändå måste ni det. För den här bloggen är ju i första hand till för mig. och jag måste veta. Jag trivs med uppmärksamheten, att någon uppskattar mig för den jag är. Jag är rädd att den ska försvinna. Jag unnar inte det, och skulle faktiskt, ibland, kunna tänka mig att göra mitt bästa för att hålla kvar det. Skammen kommer ikapp fast jag inte förklarar. För det är så fel. Du säger att jag ska behandla dig som vem som helst, men du är ju inte vem som helst, du är ju du. Och jag vet inte hur jag ska behandla dig. Ska jag prata om det, ignorera det helt? Inte stå emellan iallafall, vilket är det jag gör nu. Jag lovade att inte springa, för jag vet hur det är. Du säger att du är överkänslig och jag bara omg I know your pain. Sen inser jag att så kan jag ju verkligen inte säga! Men jag gör det ändå. I slutändan säger jag precis vad jag tänker, för det verkar vara det du vill. Jag har inställningen att inte prata om 3, men gör det mer än jag annars hade gjort. För att...göra dig svartsjuk? Förhoppningsvis inte. Då kan jag nog inte leva med mig själv.

 

2

jag tycker om dig. Det ska man ju göra. Det vore konstigt annars. Men jag tycker om dig för mycket. Inte på det konventionella sättet. Inte det allra minsta himlastormande. Bara...lite i överkant, liksom. Kanske är jag bara sorgligt ensam? Jag vet inte. Jag vet bara att så fort du går in i ett rum har du min fulla uppmärksamhet och jag slappnar av, känner mig trygg. Kan vara mig själv. Ibland blir jag sentimental bara du sätter dig bredvid mig. Visst låter det uppenbart? Men det är ju just det. Jag måste rada upp fakta, för inom mig är jag inte säker. Och det är något jag har lärt mig; man ska vara säker. Sen spelar det ju ingen roll vad jag tycker, för du är ändå inte det minsta intresserad. Fakta: Detta stör mig. Fucking fakta håller på att ta död på mig. Mer fakta: Jag är inte säker på att jag vill umgås ensam med dig, just eftersom vi kanske inte skulle ha något att prata om. Så ska det ju inte vara. Alltså ja jag vet att jag övertänker, men jag börjar bli så in i helvete trött på det här. Det har varit alldeles för påtagligt alldeles för länge. Och ändå: det är ingenting. Det kan det liksom inte vara. Det ska inte kännas så här...

 

3

Att någon dör och ändå lever är nog det sjukaste jag någonsin varit med om. Du lever, går omkring och gör saker i detta nu, och ändå är du död för mig. Det är något jag trodde man sa av ilska eller bitterhet; men jag säger bara hur det känns. Det känns som om du dog för några veckor sedan, och som om jag precis varit på din begravning. Det är bara det att ingen annan har märkt det. Inte ens du. Ditt spöke går runt och tror det är vid liv. Men bakom orden och rörelserna finns ingenting kvar. Du är tom. Är det hemskt att säga? kanske. Men det känns så. I mitt liv är du slut; jag lär inte träffa dig igen, eller jo kanske men då minst om et halvår. I våra liv är det lång tid. Ändå vet jag att du kommer vara likadan; oförändrad. Jag har äntligen sagt hejdå till dig. Jag gjorde det såklart på mitt sätt. som jag gör alllt. men jag är okay med det, för det behövde jag nog. nu är det slut, so help me God. r.i.p to somebody that I thought I knew.

 

4

Jag hade en liten tanke om dig också. Inte lika stor, men likväl en tanke. Den var så här: Om jag hade träffat dig bland mycket folk, hade jag knappast sökt upp dig. Du är inte min typ av person att umgås med. Tvärtom blir jag ständigt förvånad. Så varför gör jag det? För att du är så jävla snäll. Du bryr dig så otroligt mycket och framför allt tror du på mig. Det betyder så jävla mycket med någon som säger att jag kan. Är du sån mot alla? Ja. Men jag behöver ändå någon som testar mina gränser, som hör av sig och visar att mitt liv och mina förehavanden är intressanta. Att jag är viktig, fast vi lärde känna varandra typ nyss. Means so fucking much.

 

5

En liknande tanke kom till mig gällande dig, fast lite tvärtom: Vår vänskapsrelation är bland det minst utväcklande jag varit med om. Jag pratar, lyssnar halvhjärtat på vad du har att säga. Ibland har vi roliga och originella diskutioner. Ibland pratar vi konstiga dialekter och fuckar ur. Men ofta går vi bara. Ofta väntar jag på att du ska prata klart så jag kan ventilera mina tankar. Du är underbar och jag vill ha kvar dig som vän, men det slog mig hur löjligt inrutade vi är. De obligatoriska kramarna, allt det monotona. Jag behöver inte dig, menar jag. Det är faktiskt ganska tragiskt, när jag tänker efter.

 

6

Jag har börjat sakna dig igen. Som allt var. Lite för mycket. Beroendet börjar krypa tillbaka i mitt liv. Det är dåligt, tror jag? Det är väl det de säger att det ska vara. Jag är beroende av trygghet just nu. Det syns väl ganska tydligt i stora delar av det här inlägget, egenntligen. Jag behöver någon som säger att det ska bli bra. Och denna någon är alltid du. Du är den enda jag litar på, och det borde jag inte göra. Jag kan bara inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag vill ha tillbaka det som det var. Fast alltså...det vill jag inte på riktigt. Såklart. Bara i någon slags crazy alternate univerce. Still...så fel. Jag vill väl bara att allt ska maka sense, antar jag.

 

7

#7 är jag, så ni slipper mer andra-person-kaos. Wooo vad kul för er. Jag har tänkt väldigt mycket på mig själv också. Hur lite in touch jag är med mina egna känslor, hur lite jag kan förlita mig på dem. "det där känner jag säkert inte på riktigt." "jag fejkar bara." Emma, ditt liv är på riktigt. Jag kan likso m"känna fel". Ingen förstår detta problem. En annan ska jag har tänkt en del på är mitt självförtroende. Det är nog sämre än vad jag tror själv. "men jag kommer inte få något jobb!" "men jag vet ju ingenting!" och framför allt "jag har inga åsikter!". Jag har tydligen det? Tydligen är jag "brutalt ärlig" och "rakt på sak". Tidigare har det varit "kategorisk" och "en sån som säger vad jag tycker om folk". Jag blir lika förvånad varje gång. För jag tycker ingenting! Jag håller på att bli en "tyckande människa", men alltså jag är inte redo! Jag förstår för lite, vet nästan ingenting om världen.

 

Enough brain vomiting. Rubriken=best line ever or something.

Ja. Nu, äntligen, orkar jag sätta mig ner och skriva om studenten (och dagarna efter).

 

På själva studentdagen började vi med sån här champagnefrukost i botaniska. Jag drack svart champagne, because I´m worth it. ;) det regnade dock en del, men Elin hade att paraply, så jag klagar inte. Vi gick sen till kulturkrogen och hade klasslunch, där alla var lite lagom packade och glada. fast naturligt vis inte jag. Det var sen fotografering och väntande som folk bedrev på botulfsbaren innan det var utspark. Då sjöng tvåorna för oss (men dock inte I´m so happy that you´re gone! blasphemy!) och sen sprang vi ut. Jag hade äntligen lyckats bli pepp, så jag pratade en massa engelska och lyckades till slut ta mig ut för att då bli mött emma-style. Direkt när jag kom ut, nästan, kommer Challe (Elins flickväns syster som jag knappt känner) och hänger ett paket dammsugare om halsen på mig. Backstory: op embrace life fick jag dammsugare av henne och hennes pojkvän for no aparent reason. så fint. Sen kom mamma med en påse polly istället för blommor (för jag hatar blommor om någon inte visste det), och efter diverse gosedjur och annat brukligt kom Olle och Isa med en emma-cola! Hur gulligt? I can not cope.

 

Sen skulle vi åka flak! Ja, jag. Syster fick följa med, så jag hade någon att klamra mig fast vid, och det var ganska kul ändå. Lite tröttsamt mot slutet, men ändå fint att ha gjort det. Sen åkte jag hem och hade studentfest här hemma! Det kom en massa fina människor (tack <3) och det var jättegod mat (romsås :D). Benjamins band spelade och hade världens sötaste mellansnack, och sen fick jag ett medley gjort av syster och mamma (och lite benjamin och hans homie). Det var jättejättefint! Låtar vi sjungit var temat och därför blev det saker som tusen och en natt, anything you can do (jättejättegullig version), dansa fastän, sweet dreams, I´ve got a theory och så var mamma tvungen att få in lite stiftelsen också för att det inte fick bli för bra. Men det blev för bra. eller det blev alltså jättejättebra. Och som om inte det var nog, fick jag sen världens bästa tal någonsin! De tog upp jättemånga fina saker och sen fick Ingemar hålla ett tal till mig! Jet var det bästa ever! ...nej vänta, det var det inte! För sen fick jag min låt! Det var 9 to 5 de hade gjort om, vilket jag inte hade gissat alls och den var jättejättejättebra! Någonstans där var min dag fullkomlig. Alla började droppa av och jag och syster bestämde oss för efterfest med gilmore gilrs. men...då kom Niklas Törnlund! How random is that? så vi satt och pratade en lång stund, och sen fick dagen tamigfan vara slut. Men den var jättebra!:D

 

I fredags var det fancy skolavslutning (ja, det har man efter studenten, deal with it). Vi fick då våra betyg, och nu är det bragging time här. Jag gick ut gymnasiet med 20 mvg:n. av hur många möjliga, undrar ni? det spelar ingen roll. jag fick mvg i både nutida konst och ensemble b, det ena höjt i sista minuten och det andra visste jag inte om! wiiii! Annat som hände var att Per och Elisabeth spelade för oss och att vi körde vår låt för dem. hur fint som helst. Vi sa hejdå till varandra, och jag lämnade spyken for ever and ever and ever. Mer hände inte i fredags...eller jo, jag skrev ju min elfte låt! Det var väl roligt för mig.:)

 

Har jag skrivit med stora bokstäver nu? Hur länge? Ah fuck it det kan jag ändå inte kolla. Igår var jag hursomhelst i Malmö hos Isa med henne, Olle, Elin och Linnea och umgicks. Vi döpte då om Linnea till "gåsnan", åt mat som tog evigheter på sig att komma och hade kul åt lite allt möjligt. Jag fick ett skrattanfall som inte är av denna världen åt Olles invardrarsvenska och visade också prov på min egen när jag skulle ha högläsning ur pizza-menyn. Lite för kul. Vi satt på stationen i en timme för att vi hade missat tåget och skrattade åt mer konstiga saker. Helt enkelt en lyckad dag. en lyckad vecka. nu är jag trött, och möjligen på väg att bli lite sjuk. det vet vi inte. men vi får se. godnatt nu kära ni!

Jag har så många tankar i huvudet just nu som jag egentligen skulle vilja sitta och skriva ner. Men alltså jag kan inte ens sitta. jag ligger bara ner och orkar ingenting just nu. ridiculously tired and shit. så just nu berättar jag bara vad som hänt, tror jag, och sen skriver jag en massa mer trash någon gång ikväll (förhoppningsvis). imorgon blir det ju inget bloggande av direkt. för då tar jag studenten ifall ni inte visste det.

 

Men igår gjorde jag annat! Jag träffade Sara och fikade på coffee point. Mycket mysigt och bra. Sen...hade jag...min sista skrivargruppslektion. alltså någonsin. Det bjöds på "svart champagne" (cola xD) och kanelbullar, och så skrev vi hälsningar till mig och Hugo. Jag kan inte fatta att jag inte ska sitta på kulturskolan fler måndagar, som något annat än en tillfällig gäst. Det känns förjävligt, to be honest. Hugo, Anja, Vilma och Anna kommer bli djupt saknade av mig! Och Niklas, så klart!:(

 

Sen hade jag telefonmöte (I am businesswoman okay deal with it (I can´t deal with it)) och begav mig för student hos en familjekompis. Där spelade ett underbart enmansband och det var väl också bra. ;)

 

idag var jag i stadsparken och umgicks med folk, men jag och Elin gick sen för att göra hennes ärenden (jag kommer alltid förbli en sällskapshora xD) och äta en sista subwaylunch innan vi slutar. Så himla fint. Elin är bäst om någon undrar. Det var det för nu. godnatt...typ...

Om jag hade fått en krona för varje gång någon sa "snart är det din tur!" under gårdagen, hade jag varit en rik kvinna idag. Men det är okay, för min syster tog studenten igår wiiii! Hon var jätteglad och jättesöt, och fick världens bästa tal av oss (det var inte alls jag som hittade på idén till det...). Det blev mycket socialiserande och världens bästa underhållning! Vi höll traditionen vi har i släkten och skrev om en låt till Sara. Jag är inte alls superpepp inför torsdag. Sen kom mammas band, jane bond, och spelade och var superduperawesome! Wiii! Sen var det mer trevlighet, en superlång diskution med Sara Eklund (:o) och syster klarade det ultimata fylletestet på natten; att säga "alexander". Det är tydligen svårt. Just nu är jag supertrött, och har en lång lång dag framför mig.den börjar om tjugofyra minuter om någon undrar. så vi hörs förhoppningsvis senare idag (eller imorgon fast näe)!

Nejmen hejsan!

Nu skriver vi ett glatt inlägg, tycker jag! Det lär bli lätt eftersom jag ligger här och skrattar åt crazy town som en idiot. Vad ska jag skriva om? Att igår träffade jag mammas band och såg dem repa. De är superduktiga och superbra och wiii! Jag vill också ha ett band! I wanna!:(

 

Jag hade också en superlång konversation med diktatorn om en massa olika crazy saker. Mycket fint. Idag repade jag med klassfolk, vilket mest bestod av att se sweetie planka satan. Han är the pro, om någon undrar. Shit vad trött jag är förresten. Det kan vara för att jag ligger ner. Då blir man trött. Det var nog det jag hade idag, faktiskt.

För alla andra är det inget nytt. Vi visste att du hade issues, att du var sjuk på något sätt och inte förstod relationer. För alla andra är det här bara ett bevis till på att du inte har en aning.

 

Men jag är besviken. Och arg. Och lite förstående, på ett sätt. Allt är så mycket mer logiskt om man utgår från den meningen. Jag såg det alltid som att du "kom tillbaka" till oss. Det gjorde du kanske aldrig. Du kanske aldrig hade något att komma tillbaka till. Du hade aldrig något att förlora. Att du gled in och ut ur våra liv, tog bort oss från facebook och sen tittade på oss som om vi var viktiga...inget av det var någonsin en konflikt för dig. För vi betydde ingenting. Jag har inte tänkt så innan. Jag har tänkt att du ändå någonstans tänkte på oss som vänner, eller ja, på någon. There´s really no way to reach me, som the fray sjunger. Jag trodde alltid att det skulle gå. Om man gjorde rätt. om man var en sån som stannade kvar på din facebook. Det är nog inte så. De är bara de du spelar med, de du kan sitta bredvid eller i undantagsfall festa med. De är döda för dig i samma ögonblick som de försvinner ur ditt synfält. Observera att jag i princip sitter och siterar dig nu. Det är knappt så jag tar i. "jag skulle inte bry mig om han dog." att du en gång umgicks med denna person spelar ingen roll. För du har inte vänner. För alla andra är det här ingen insikt. Men för mig är det det. Du sa en gång att precis allt du säger är sant. Att du inte jobbar med subtext. Men är det så konstigt? Du kan ju säga precis vad fan du vill, till vem du vill! Du vill inte tänka på andra människor, och du vill inte att någon ska tänka på dig (OBS: också i princip citerat här). Då kan du ju omöjligt klara av en vänskapsrelation. Och inte är det konstigt att du mår som du gör. Du har ju fan inte annat än musiken och all top comedy att leva för. Och Jesus såklart. Äntligen kanske jag till och med förstår den paradoxen. Kanske. Jag vet inte än. Men jag vet inte om jag kan älska dig längre. Att vilja och uppskatta att älska dig slutade jag med för länge sen, men jag har kunnat. tyvärr. men hur ska jag kunna älska dig, när det finns så lite att älska? Jag har alltid trott att det fanns mer. mer känslor, mer kärlek, om inte till mig så till någon. Att ditt "jag hatar hela mänskligheten" bara var ett skydd. Men tänk om det är sant? Tänk om du på riktigt ger fan i precis alla? Du är rädd för att bli omtyckt, som jag har förstått det, men är det så konstigt om du inte kan tycka om någon? Det kanske du kan, gör, det vet inte jag; men det verkar ju inte så. Ska jag inte hänga upp allt på några ord? Men allt du säger är ju sant, säger du. Det är dags att jag börjar tro på det på allvar.

 

Nej, det kanske inte är helt rätt att publicera det här fanskapet. Men jag bryr mig inte. Inte det minsta bryr jag mig.

Idag har jag haft min sista lektion på gymnasiet! ...tror jag. Det var kul för mig, eller något. Jag har också spelat med kr så folk hörde, fast ingen lyssnade, och det var vad som hände. Har panikat över att ingen musik blir skriven, och känt kärlek till munnjigor. Jag tror jag glömde nämna att det jammades med munnjigor i fredags. Fun times.

 

Sen kan vi också säga att det inte är konstigt att rubriken kommer från nightmare in calgary (det säger ingen något). För usch. Det är dags att avsluta det här fanskapet. Nu har jag gjort vad jag kan. Nu väntar jag. Jag kommer vänta väldigt länge, tror jag.

Livet just nu: I can not cope. Tröttheten är total. Men igår var en helt okay dag. Var hos Josefine och sjöng, för anledningar som inte är relevanta, och sen hade jag telefonmaraton på kvällen. Hannah, Rena och slutligen Linus pratades det med. jag kände mig populär.:)

 

Idag var jag på begravning. Det var det jag inte orkade skriva om för ett tag sen. Det gör jag nog fortfarande inte. Men fy fan. Jag har nu spräckt gråter-inte-på-begravningar-sviten och det med besked. Det var nog bra för mig, tror jag. Direkt efter det åkte jag till lomma för klassdag. Wiplash much. Men det var ganska fint och soligt och skit. Sen en vemodig skrivargruppslektion där jag fick ett massivt skrattanfall ("jag tror att Emma gick sönder") och jag och Niklas satte tonarter på diktsamlingar. "den går i f dur!" utbrasst vi exakt samtidigt.

 

och vet ni? Vet ni vet ni? Jag är första reserv på Sörängen! Wiiiii! De måste fan ha tyckt om mig! Och det slog mig först nu att Skurup kanske faktiskt tog min blindhet med i beräkningen. Shit jag är så naiv. Men jag ska ringa "sigge" imorgon och prata om synskada (*throwing up*) och ekonomi och annat kul. Men det bra med den skolan är också att de ger en all möjlig mat! ellr alltså, alla maträtter under dagarna till skillnad från Skurup. Så det är bra. Men kan jag detta? Jag vet verkligen inte om jag kan detta...om jag kommer in alltså. men ja det får vi se.

Nu har det hänt en massa mer här i livet. Jag vill börja med att nämna en sak till om balen, nämligen att vakten på tegners på allvar trodde att jag var för full för att komma in. Men jag var bara blind. Och oorganiserad och iklädd hämska skor. ;)

 

Igår var det hejdåfest för Hugo med en hel massa random 96:or. Jag kände ingen. Eller nej, jag visste vilka två var och tre visste vem jag var (tror jag). Jag lärde mig nästan inga namn och vi pratade om en massa saker medans en massa intogs (mest av alla andra). Jag lyckades ha en bra poäng om en färg och var den enda som reagerade på ljuset på morgonen (se: den ironiska rubriken). För ja, vi sov utomhus. Det är något nytt för mig. Okay vi hade ett vindskydd, men ändå ganska crazy. Jag testade att improvisera godnattsagor igen, men failade när jag insåg att jag inte vet hur en groda ser ut. Bra Emma.;)

 

Det om detta, tror jag. Idag, efter att ha kommit hem en sväng (ja, jag är hemma ibland, men just nu känns det knappt så. OBS inget skryt.), åkte jag och fikade med Olle i fem timmar på espresso house. Vi satt framför en priseless stockholmare och det var tur, för han räddade oss ur ett par awkward moments. Men vi hade det bra och pratade om allt från mellanstadieförhållanden till vad tillit, vänskap, kärlek och nyckelharpor egentligen är. Som pappa sa, "vad kul med en till du kan träffa!";)

 

men vet ni vad? Det blir ett us syd! Wiiiii! ...varför bryr jag mig? Jag vet inte, okay? Men det gör jag. just deal with it.;)