hopelosthead

Människor. Människor överallt. Relationer. Så många, och så kaotiskt normala. Jag gör som i våras och delar upp de i siffror, för här kommer tankeinlägget bitches.

 

1

Det är inte alls som jag trodde att det skulle vara. Det är både lättare och svårare. Det blir inte så awkward som jag trodde, men jag finner mig själv tänka saker jag aldrig skulle tänka egentligen. Jag finner mig själv...trivas med det. Jag håller just nu skammen borta genom att inte förklara. Ni måste inte veta, och ändå måste ni det. För den här bloggen är ju i första hand till för mig. och jag måste veta. Jag trivs med uppmärksamheten, att någon uppskattar mig för den jag är. Jag är rädd att den ska försvinna. Jag unnar inte det, och skulle faktiskt, ibland, kunna tänka mig att göra mitt bästa för att hålla kvar det. Skammen kommer ikapp fast jag inte förklarar. För det är så fel. Du säger att jag ska behandla dig som vem som helst, men du är ju inte vem som helst, du är ju du. Och jag vet inte hur jag ska behandla dig. Ska jag prata om det, ignorera det helt? Inte stå emellan iallafall, vilket är det jag gör nu. Jag lovade att inte springa, för jag vet hur det är. Du säger att du är överkänslig och jag bara omg I know your pain. Sen inser jag att så kan jag ju verkligen inte säga! Men jag gör det ändå. I slutändan säger jag precis vad jag tänker, för det verkar vara det du vill. Jag har inställningen att inte prata om 3, men gör det mer än jag annars hade gjort. För att...göra dig svartsjuk? Förhoppningsvis inte. Då kan jag nog inte leva med mig själv.

 

2

jag tycker om dig. Det ska man ju göra. Det vore konstigt annars. Men jag tycker om dig för mycket. Inte på det konventionella sättet. Inte det allra minsta himlastormande. Bara...lite i överkant, liksom. Kanske är jag bara sorgligt ensam? Jag vet inte. Jag vet bara att så fort du går in i ett rum har du min fulla uppmärksamhet och jag slappnar av, känner mig trygg. Kan vara mig själv. Ibland blir jag sentimental bara du sätter dig bredvid mig. Visst låter det uppenbart? Men det är ju just det. Jag måste rada upp fakta, för inom mig är jag inte säker. Och det är något jag har lärt mig; man ska vara säker. Sen spelar det ju ingen roll vad jag tycker, för du är ändå inte det minsta intresserad. Fakta: Detta stör mig. Fucking fakta håller på att ta död på mig. Mer fakta: Jag är inte säker på att jag vill umgås ensam med dig, just eftersom vi kanske inte skulle ha något att prata om. Så ska det ju inte vara. Alltså ja jag vet att jag övertänker, men jag börjar bli så in i helvete trött på det här. Det har varit alldeles för påtagligt alldeles för länge. Och ändå: det är ingenting. Det kan det liksom inte vara. Det ska inte kännas så här...

 

3

Att någon dör och ändå lever är nog det sjukaste jag någonsin varit med om. Du lever, går omkring och gör saker i detta nu, och ändå är du död för mig. Det är något jag trodde man sa av ilska eller bitterhet; men jag säger bara hur det känns. Det känns som om du dog för några veckor sedan, och som om jag precis varit på din begravning. Det är bara det att ingen annan har märkt det. Inte ens du. Ditt spöke går runt och tror det är vid liv. Men bakom orden och rörelserna finns ingenting kvar. Du är tom. Är det hemskt att säga? kanske. Men det känns så. I mitt liv är du slut; jag lär inte träffa dig igen, eller jo kanske men då minst om et halvår. I våra liv är det lång tid. Ändå vet jag att du kommer vara likadan; oförändrad. Jag har äntligen sagt hejdå till dig. Jag gjorde det såklart på mitt sätt. som jag gör alllt. men jag är okay med det, för det behövde jag nog. nu är det slut, so help me God. r.i.p to somebody that I thought I knew.

 

4

Jag hade en liten tanke om dig också. Inte lika stor, men likväl en tanke. Den var så här: Om jag hade träffat dig bland mycket folk, hade jag knappast sökt upp dig. Du är inte min typ av person att umgås med. Tvärtom blir jag ständigt förvånad. Så varför gör jag det? För att du är så jävla snäll. Du bryr dig så otroligt mycket och framför allt tror du på mig. Det betyder så jävla mycket med någon som säger att jag kan. Är du sån mot alla? Ja. Men jag behöver ändå någon som testar mina gränser, som hör av sig och visar att mitt liv och mina förehavanden är intressanta. Att jag är viktig, fast vi lärde känna varandra typ nyss. Means so fucking much.

 

5

En liknande tanke kom till mig gällande dig, fast lite tvärtom: Vår vänskapsrelation är bland det minst utväcklande jag varit med om. Jag pratar, lyssnar halvhjärtat på vad du har att säga. Ibland har vi roliga och originella diskutioner. Ibland pratar vi konstiga dialekter och fuckar ur. Men ofta går vi bara. Ofta väntar jag på att du ska prata klart så jag kan ventilera mina tankar. Du är underbar och jag vill ha kvar dig som vän, men det slog mig hur löjligt inrutade vi är. De obligatoriska kramarna, allt det monotona. Jag behöver inte dig, menar jag. Det är faktiskt ganska tragiskt, när jag tänker efter.

 

6

Jag har börjat sakna dig igen. Som allt var. Lite för mycket. Beroendet börjar krypa tillbaka i mitt liv. Det är dåligt, tror jag? Det är väl det de säger att det ska vara. Jag är beroende av trygghet just nu. Det syns väl ganska tydligt i stora delar av det här inlägget, egenntligen. Jag behöver någon som säger att det ska bli bra. Och denna någon är alltid du. Du är den enda jag litar på, och det borde jag inte göra. Jag kan bara inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag vill ha tillbaka det som det var. Fast alltså...det vill jag inte på riktigt. Såklart. Bara i någon slags crazy alternate univerce. Still...så fel. Jag vill väl bara att allt ska maka sense, antar jag.

 

7

#7 är jag, så ni slipper mer andra-person-kaos. Wooo vad kul för er. Jag har tänkt väldigt mycket på mig själv också. Hur lite in touch jag är med mina egna känslor, hur lite jag kan förlita mig på dem. "det där känner jag säkert inte på riktigt." "jag fejkar bara." Emma, ditt liv är på riktigt. Jag kan likso m"känna fel". Ingen förstår detta problem. En annan ska jag har tänkt en del på är mitt självförtroende. Det är nog sämre än vad jag tror själv. "men jag kommer inte få något jobb!" "men jag vet ju ingenting!" och framför allt "jag har inga åsikter!". Jag har tydligen det? Tydligen är jag "brutalt ärlig" och "rakt på sak". Tidigare har det varit "kategorisk" och "en sån som säger vad jag tycker om folk". Jag blir lika förvånad varje gång. För jag tycker ingenting! Jag håller på att bli en "tyckande människa", men alltså jag är inte redo! Jag förstår för lite, vet nästan ingenting om världen.

 

Enough brain vomiting. Rubriken=best line ever or something.