hopelosthead

...men så var det inte. Det sannaste jag visste när allt var förstört var e n lögn. Det var bara jag. Bara jag som aldrig förstod, som aldrig visste vad som hände egentligen. Bara jag som var ett förvirrat barn.

 

Insikten kommer gradvis. Har kommit gradvis sen allt slutade. Men just det är vad jag inte förstår. hur kan det ha slutat så markant, om det aldrig började? Det är därför jag inte kan acceptera att det inte fanns alls. jag vet bara inte var alla gränser går. det måste ha funnits mer, det ser jag ju när jag tittar i den här bloggens arkiv, men jag kan inte komma ihåg det där. Jag minns inte hur det kändes men jag vet hur det känns och jag kan göra en basic jämförelse. Det är i princip allt jag har att gå på. Och så melissa. hur läskigt sann den där låtraden alltid var. oj som jag har relaterat till Melissa utan att våga erkänna det. "det fanns en kärlek, men den har brunnit ut; du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut". men fanns det det? du säger nej. jag säger what the fuck. what the fuck verkar inte vara något hållbart svar. men det är ju så. ibland säger jag också nej. tills jag minns att det slutade. tills jag lyssnar på my chemical romance och blir fjorton och uppfylld. precis så var det. du fyllde upp mig. "cause the hardest part of this is leaving you." jag slog mig igenom dina murar. hade styrka och vilja till det. jag spenderade år på dig. jag vägrar acceptera att det inte var på riktigt. att alla mina farhågor var sanna. then again...det säger väl en del att jag kände så. eller gör det det? jag är ärligt talat inte helt säker. det sas så mycket, tänktes så mycket och så mycket var kaos. det är ju det jag minns. det som stannade. det må vara skamligt men det är så det är. men at the end of the day kommer jag alltid alltid behöva dig. "it was always me." men ingen vet vad som händer i någon annans inre. ändå är du närmast. du har i alla fall en aning. du kansäga till mig när jag försöker få saker att se fina ut. jag gör ju ofta det. "you´ve got his heart and my heart and none of the pain" vad vet du om det, daniel (heter han väl)? jag tillhör inte någon annan. tror jag. när tillhör man någon? skulle denna "någon" vara min första kärlek? tanken är äcklig. jag måste gå nu. mitt i allt det här måste jag till skolan och jag insåg just at det verkligen inte är svårt. det är ovant att skriva deppinlägg och sen åka iväg utan att må skit. men det är nog bra? eller är det? jag vet verkligen inte längre. jag vet fan ingenting.