hopelosthead

Hej alla random och inte lika random folk!

Jag är just nu så trött att det inte finns gränser, vilket ju inte brukar vara det absolut bästa för mitt bloggande, men jag ska göra mitt bästa. Jag har ju avslutat mitt lov med att åka land och rike runt. Och vi börjar från början.

 

I torsdags morse mötte jag lilla Agnes, för att åka mot huvudstaden. Vi började med att köpa den bästa färdkosten någonsin: mini-dammsugare/chokladbollar, kinderägg och cola/smoothie. Mycket bra grejer. Vi satte oss i vår kupé (alltså inte vår, men det var en kupé och det är ganska coolt) och pepplyssnade passenger inför konserten som var anledningen till vårt besök dit. Jag satte på de två skivor jag hade på shuffle och sen försökte vi skapa historier kring låtarna. Vi kom fram till att passenger...var rädd för vatten. Vi hade överväldigande bevis, faktiskt! Vi kom slutligen fram och träffade Onna och Sandra! Wiii! Vi umgicks en stund och åt chips och fick en massa läsk av Carro som dök upp lite improviserat.

 

Sen...var det dags för konserten! Det var sviiinbra! Förbandsgrabben, Stu Larsen, var helt gudomlig och vi ville gifta oss med honom. För övrigt hoppas jag verkligen att ljuden från köket är Joel som äntligen städar upp efter sig. Det verkar han helt ha slutat med. Mature. I alla fall, konserten var det ja. Passenger själv var ju såklart helt underbar. Det är inte ofta en publik först kan vara knäpptyst och sedan helt plötsligt börjar klappa, stampa och allsångssjunga. Jag tog, såklart, i för kung och fosterland och Agnes skämdes inte ens! Sånt är bra tycker jag. Han var jättetrevlig mot oss i publiken (konstigt som det kan låta) och sjöng en massa rörande och på något konstigt sätt deppigt hoppfulla låtar. Det bästa: Han gjorde en cover på sound of silence och spelade därmed d-moll i säkert en halv minut. Det var något av det finaste jag upplevt. OBS: Helt sant! Vi gifte oss med passenger också. Tre gånger var. Det betyder åtta bröllop. Lite dyrt, kände vi. På vägen hem spårade vi ur och sjöng låten "fucking fucking honesty" (ja, det hade en backstory, men jag orkar inte dra allt det där nu). Agnes är bäst.<3

 

I fredags bestämde vi (jag, Agnes, Onna och Sandra) oss för att, heeelt otippat, åka och fika på espresso house. Kladdkaka till frukost: Ja. :D sen delade vi upp oss och jag och Agnes åkte in till Stockholm-landet. Vi fascinerades över stan i allmänhet (och med "vi" menar jag Agnes) och sen åkte vi hemåt igen. Eller ja...inte jag. Jag åkte nämligen till Växjö för syd-kickoff! På tåget spårade jag och Agnes ur ännu en gång och fick för oss (jag stavade precis oss med å...what is this I don´t even) att avsluta alla ord med Andy. Det beror på att Agnes har fått för sig att mina kära vänner och bloggläsare Sandy och Marie heter "Sandy and Mandy" (med texas-axent). Så vi kallade varandra för dessa namn och benämnde allt annat som blablabla-andy. Vi bad om ursäkt till alla medpassagerare många, många gånger om ni undrar. Annan kuriosa om resan: Vi var inne på 5 (!) olika prässbyråar (så heter det nog inte) och lyckades lura ett antal människor (ofta omedvetet) att vi inte var svenska. Såna är vi.

 

På kickoffen hände det en massa grejer. Jag umgicks en massa med diktatorn,, Anna och Robert. På fredagskvällen var det mest anmärkningsvärda som hände att jag och Anna gick runt i rummet, såg dumma ut och ropade "wiiii!". Vi två är inte alls bra för varandra, har vi upptäckt. Men vi bryr oss inte, för vi tycker om det. Vi spenderade den mesta tiden med att prata Tatiana-svenska och krama varandra lite hela tiden. Alla blev lagom trötta på oss. Den kvällen bedrevs annars mest med pratande om allt möjligt mysteriskt. Igår hade vi läskigt långa möten under mycket, mycket tryckande av händer. Nu kommer jag antagligen trycka varje hand jag stöter på. Rubriken uppkom också då. Det var jag som spontant utropade detta, liiiite för högt. Det var ganska befogat. Kanske. På eftermiddagen sjöng jag, med komp av diktatorn, min bästa version av nedslag någonsin. Min första låt, om någon minns detta. Vi åt grekiskt och jag vandrade lite med diktatorn innan mer umgåsande följde. Idag slet vi med mötet lite mer och konstaterade att Gud finns. Så jobbar vi. Nu hände det oundviktliga: Jag är för trött och orkar inte blogga mer. Vad har jag glömt skriva om?