Pandor och poesi följer inga regler

(Mitt personportrett...)
 

Pandor och poesi följer inga regler

 

Att se sig själv, sina vanor och sin kultur utifrån är oerhört svårt för de flesta människor. Vi svenskar vet därför förvånansvärt lite om hur Sverige och det ”typiskt svenska” verkligen ser ut. En som har mer koll och gärna delar med sig av sina tankar är Laura Lungu, 21, som tillbringar hösten i Sverige för att studera. Hon bor egentligen i Rumänien och läser där engelska och svenska vid fakulteten för främmande språk i Bukarest.

 

Jag träffar Laura i biblioteket på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Det är på denna skola hon spenderat sin tid i Sverige; både som elev och bosatt på internatet. Hon ger ett otvunget intryck och att intervjua henne skiljer sig inte mycket från att samtala med en vän.

   ”Det blir obekvämt annars”, säger hon. ”Jag ser det bara som ett samtal. Annars blir jag pressad.”

   Om Sverige har hon mycket att säga. Nästan innan jag hinner ställa min första fråga kommenterar hon hur kallt och regnigt det är, jämfört med vad hon är van vid. På frågan om vad hon förväntade sig av landet innan hon kom dit, får jag ett antal svar.

   ”Jag hade läst om er matkultur, med surströmming och så, så jag trodde inte att jag skulle kunna äta. Jag såg mig själv äta hamburgare varje dag, men det gick faktiskt bra…när jag väl lärt mig kombinera maten rätt. Jag var också rädd för att inte förstå språket. Det behövde jag inte oroa mig för, visade det sig, men när den första personen jag träffade här pratade Göteborgska ville jag bara vända hem igen.”

   Detta för oss in på det svenska språket och vad i det som är svårast. Laura talar, efter två års studier, en bruten, men närmast flytande svenska. Hon säger att hon lärt sig svenska och engelska paralellt och genom det jämfört språken mycket. Därför är bland det svåraste för henne hur tid anges på svenska. ”Halv tio” och ”half past ten” betyder ju inte alls samma sak, vilket lätt förvirrar Laura. Förutom detta är det givetvis våra ologiska articklar, en och ett, som skapar problem.

   ”Jag låter efterbliven när jag försöker skilja på dem!”

 

Lauras relation till språk märks också på andra sätt, framför allt i hennes kärlek till att läsa och skriva poesi. Jag frågar om svenskan, enligt henne, är ett poetiskt språk eller inte.

   ”Både ja och nej. Det är inte ett uttrycksfullt språk, som till exempel franskan, men däremot väldigt visuellt. En svensk mening framkallar många bilder med väldigt få ord. Det är svårt för många andra språk, eftersom de har många fler former och böjningar än vad ni har. Jag tror att alla språk har sina vapen och ert är bilderna.”

   Hon nämner Tomas Tranströmmer som en favorit, just på grund av detta konsentrerade, visuella språk. Hon drar också paraleller mellan dikter och de kriminalromaner vi svenskar är så kända för utomlands.

   ”Ni måste hitta orden som väcker rädsla hos läsaren. ”Jag dödade henne.” ger ingen sådan, så det behövs mer slagkraftiga formuleringar. Det kanske är därför, delvis.”

   Men Laura älskar inte poesi bara för bildernas skull, utan också för att den inte följer några regler. Hon anförtror mig att just regler inte är något hon alltid uppskattar.

   ”Jag älskar pandor”, säger hon. ”De har så fina personligheter. De är ju utrotningshotade, så människorna försöker få dem att få barn…men de vill inte! De vill bara leka och äta. Djurparkerna försöker med allt, men de vägrar. De följer inga regler och därför älskar jag dem.”

   Även Laura vill gärna se sig själv som en rebell. Hon berättar att hon under hela gymnasiet dök upp på varje lektion, för att helt ignorera läraren och läsa böcker istället. Alla gör vi uppror på våra sätt, även om vi inte systematiskt utrotar oss själva.

 

Vi närmar oss slutet av intervjun, men ännu en visdom hinner Laura leverera.

   ”Ni…funderar så mycket på allt. Inte så att ni tänker mer än vad vi gör hemma, men ni diskuterar och accepterar mer. Om jag inte har samma åsikt som du, kommer du ändå att lyssna på och respektera vad jag säger. Så är det inte i Rumänien. Där blir det ofta slagsmål bara för att folk tycker olika. Det är mycket mer avslappnat här. På det sättet är ”lagom” väldigt bra. En diskussion är ett samtal och inte bara två personer som pratar utan att lyssna på den andra. Jag gillar det.”

   Precis så är det också att prata med denna eftertänksamma, men ändå glada och energirika unga kvinna. Det är ett samtal och det går inte att låta bli att ryckas med. Nu är det snart dags för Laura att åka hem och lämna Sverige bakom sig. Dock är det inte helt osannolikt att hon återvänder.

   ”Jag kanske läser på universitetet här, vem vet. Om det är menat så, blir det så. Jag kanske är töntig nu, men jag tror på ödet. Det finns en mening med att jag är här.”

   Jag lämnar biblioteket, med mycket att fundera på. Svenska språkets bilder, pandors motsträvighet eller varför inte hur någon som inte gillar regler, så gärna tror på ödet; en regel som omfattar allt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0