hopelosthead

Jag såg honom på stan idag. ett riktigt spöke så här i halloweentider. Fint och sådär ja. Eller inte. Jag vill säga att det gick bra, att jag kunde rycka på axlarna, men det kan jag inte. Det ryckte i mina fötter efter att springa ut och säga hej. Varför? Jag vill inte prata med honom. På riktigt, jag vill inte det. Ändå gjorde det ont att han gick förbi. Det är fel, ni behöver inte säga det, men så kände jag. Jag lyckades låtsas som inget, skämta bort, och det är jag jävligt stolt över. Det är också en av de få saker jag är stolt över. Nästan allt annat är fel. Jag behöver någon som inte dömer, men det finns inte. "Sluta lägga energi på såna som han." excuuuse me, then. Men det går inte ur även om det försvinner. För det har det gjort, på många sätt. Men det jag upplevde, en sån "besatthet" som Elin säger, det är något helt annat än allt jag någonsin varit med om. Det var villkorslöst på det sämsta sättet. Han kunde kalla mig hora "på skämt", försvinna i tre månader, föreslå att vi skulle isolera oss från mänskligheten tillsammans eller bara helt ignorera mig när det passade honom; jag sa ingenting. Det var inte bra, det var fruktansvärt och jag hatar mig själv lite för hur jag var, men det enda jag säger är att sånt lämnar spår. Sånt försvinner inte bara. Till exempel lever jag fortfarande med vad mitt förra förhållande gjorde med mig. Har jag inte kommit över mitt ex för det? Eh, jo. Men nog fan påverkas jag av det och kommer nog göra väldigt länge också. Samma med honom. Det känns skit just nu och det betyder inte att jag vill ha honom. Bara att jag saknar honom. Lite. Ibland.

 

Annars har jag haft en fantastisk eftermiddag med elin. Hon är bäst. Vi suwayade såklart, satt på spykens innergård och var nostalgiska och var på espresso house där jag testade frapino för att "det är halloween, då gör man konstiga grejer". Det gör man indeed och det var ganska gott. Dock utan kaffe, mind you! Mycket viktigt att notera, även om jag drömde att jag drack kaffe inatt. Kul för mig och sådär. Så, tack Elin. Du är bäst, på riktigt. With this I leave.

Nejmen hejsan alla folk och välkomna till detta blogginlägg! Jag vill inleda med detta: Staketet har ramlat! Jag vet att det inte är så relevant, eller förståeligt, för er andra; men jag behövde skriva det. Vila i fred, kära staket.;)

 

Ikväll har hursomhelst Marie varit här. Vi hade Maja-kväll, vilket betyder att vi lyssnade på det bästa som finns, alltså Majas magiska händer! It´s so pretty! Det är hela min barndom i ljud, på riktigt. Det är alltså sagor om en blind flicka som fanns i oboj (eller åhboj som det hette då), en tidning för synskadade barn och ungdomar. Det var för övrigt där jag hörde om Marie och Sandy första gången. Sjukaste, ju. Men vi lyssnade alltså på detta och hade väldigt kul åt allt som hände. Vi lyckades få in subtext, i Maja. Hur vi lyckas vet inte ens vi. Rubriken är hennes beskrivning av blåklint...eller någonting heeelt annat om man frågar Marie...vilket man kanske inte borde göra. Fast gör ändå det. ^^ Så ja, jag är allmänt lycklig efter att ha kastats tillbaka till 1997. Det var bra tider. ...tror jag. Jag minns inte riktigt. Worshiping over, and post over.

Helt fantastisk dag, i all sin enkelhet. Först återsåg jag Jolanta, och herregud vad jag har saknat henne! Hon inledde med "vad kommer du med idag?" och vi försökte få klarhet i de senaste månaderna. Det var inte det lättaste, men ja. Sen...blev det storm! Wiiiieeeee! Jag är lite förälskad i stormar, ifall ni undrar eller så. Simone, heter hon till och med. Ett av mina absoluta favoritnamn. Score.:)

 

Jag trotsade stormen (snarare stod jag i den och såg ut som ett fån xD) och besökte, som ni såg i förra inlägget (fast ni läser väl itne kronologiskt i och för sig) skrivargruppen! Shit vad jag har saknat dem! Jag var lika transparent som vanligt (se slutet på förra inlägget) och vi stormade till det som man bör. Sen kom jag hem och halloweenade med syster i sann tradition. Detta betyder chokladpudding med grön grädde (bästa traditionen någonsin am I right or am I right) och Bridget Jones, som jag sjukt nog aldrig hade sett. Det är en bildningslucka, som jag nu har fyllt och rubriken talar om detta. Snarare är det ett citat. Nu ska jag sova i nya lakan och vara allmänt glad över livet. God natt kära folk!

Dikt från mitt besök på skrivargruppen idag. Av någon underlig anledning fick vi skriva om storm...

 

Stormen som bär ditt namn

 

Ta bort allt

Lös upp det svarta, grumliga

Ryck upp mig med rötterna

Slå sönder det gamla, trasiga

ta över mina andetag

förstör det sista, spillrorna

gör något oåterkallerligt

förändra mig, slutgiltigt

Viska så vackert att jag nästan mår illa

Ropa mitt namn genom staden

Sucka tungt mellan husen

Och skrik, om jag ändå inte hör

Jag längtar efter stormen

Stormen som bär ditt namn

Den som får mig att glömma

Att han någonsin fanns

 

(Fun fact: Efter att jag läste upp dikten började Niklas skandera "hans" namn som en annan hejaklack. Jodåsåatteh.)

Olle, Shass & Fredskronk (där har du för övrigt ett ord till jag inte kan säga, som jag inte kom på igår...just a side note): Jag tror ni missförstod lite, med andra ord tror jag att jag skrev fel. Jag vet också att vi inte kan välja vilka vi blir kära i. Jag menade mest det där med att styra känslor och där är jag mest inne på Shass linje. I och för sig säger ni mestadels samma saker, men jag kommer nog aldrig att förstå det där du pratar om, Olle. Fast det vet vi ju redan. Att man skulle "få mer känslor för henne"...just, no.

Till Olles andra kommentar: Fuck yes! "Låt oss be. Just like our fahter...*alla säger efter sådär monotont som de gör i kyrkan* just a Little less submissive, of course." Flawless.

 

Idag har jag inte gjort mycket, men tänkt desto mer. Det hade egentligen kunnat bli en hel massa inlägg till här, men så blev det inte. Tänkt på relationer, saker jag ångrar (och att det bara finns en sak jag ångrar i år, sjukt ändå) och hur begränsande det faktiskt är att vara bara en människa. Jag menar...jag har ju bara en människas referenser, en människas kultur...huuur ska jag då kunna tro att jag vet något? Tragiskt, på ett sätt. Men inatt var jag i Halmstad. Helt sant! Om man med helt sant menar att jag drömde det. Jag satt fast där i åtta timmar och väntade på ett tåg. Hur jag fick för mig att Halmstad var relevant för min resväg vetefan, dock. Halmstad är sällan relevant. Dagens visdomsord från mig och sådär. Med det får det räcka.

Det blev en bra dag idag till slut. Eller igår om vi ska vara såna vilket vi ska vara om vi är till exempel Linus vilket vi inte är...om vi inte är Linus. Jag är i alla fall inte. Men idag har jag varit på en lång promenad med pappa och Lukas, under vilken vi hade min-sm i titelmatcher. Båda var väldigt bra, så vem som vann är oklart. Vi köpte sen mat (asiatiskt, igen, på riktigt sjätte gången den här månaden what is happening to me) och sen hände det inte så mycket. Jag pratade med Hannah och fick veta, dock inte av henne, att en av mina låtar verkade biblisk. Jo, "our father" är ju en titel med vissa asosiationer...nu när jag tänker på det. Nu måste jag dock sova, innan klockan hinner bli två igen. God natt.

Anna: Att chilla med livet är en konstart jag behärskar mycket väl. Jag har ju till och med lärt ut den till diktatorn ;)

 

Första lediga lördagen på tre månader. Jag är verkligen inte van vid detta. Vad ska jag göra med dagen, liksom? Jag har till och med tränat. Lagom konstigt, men jag gillade det faktiskt.

 

Sak jag har tänkt på: Tänk om ni hade fått läsa allt jag planerar att skriva här i bloggen och framför allt på sociala medier? Jävlar vilken annan bild ni skulle få av mig egentligen. Det är först nyligen jag har börjat filtrera ganska mycket. Vad mycket rage ni skulle få utstå, till exempel. Nu håller jag nästan alltid sånt inne, just för att varför ska jag ragea på folk? Det är inte okay, resonerar jag. Men ibland vore det nice att få ut allt det där. Det är ju saker jag står för och som jag hade velat att folk läste. Fan alltså, jag borde bry mig mindre om folk och sådär. Eller mer? Ingen vet. Nu får det va.

Tiara: Just what I thought.;)

Olle: Haha, helt sant! Jag pratade dock om sådana senare.:)

 

Fredagsnatt i Lund. Det regnar. Hej fönsterkänsla. Maria Mena som leker med auto tune på bästa sätt förstör detta, och tur är väl det. Jag trivs inte i fönsterkänsla. Det är bara fel. Tänker på en massa grejer. Tyckanden och sånt mög. Men ja ikväll var jag på bio med mina föräldrar och såg "vi är bäst". Bra grejer! En av tjejerna, Hedvig om någon undrar, blev min idol i livet typ. Allmänt fin film med nyanserade karaktärer och allmänt fin känsla om än lite jobbig ibland. Nu: Natten på hotellet. Den perfekta låten att lyssna på när regnet smattrar. Så är det bara. Något jag skulle skriva poesi om, om det funnits något att skriva i en faktisk dikt. Det gör det inte. Jag borde verkligen gå och lägga mig nu egentligen. Det ska jag nog också. Ville väl mest säga hej och sådär. Sjukaste: Imorgon (idag) har jag ingenting att göra. En sån lördag har jag på riktigt inte haft sedan jag flyttade. Detta måste åtgärdas, så är det bara. Vet inte hur, men det får vi väl se antar jag. Så, ja, god natt och allt sånt fint.

Mer sånt har det blivit, så här får ni lite mer kul grejer.

 

Hon med tulpantapeterna

 

Hon är som jag, fast ändå inte alls. Hon har orden, men också bilderna. Hon är ett sätt för världen att bevisa att jag inte har det så jävla illa ändå. Hennes namn är ingen slump. Det säger allt. Det namnet har alltid symboliserat samma sak; ”du ska inte tro att du är nån.” lyxlidandet och allt det där. Hon sitter där i sitt rum och äter, som jag gjorde. Hon är inte lika smal, men inte lika glad heller. Det slutar nog inte bra för henne. För mig kommer det sluta bättre. Därför borde jag sluta klaga. Även om jag inte på allvar tror att folk har det så som hon beskriver, att den misären ens kan råda, vet jag ju att det är sant. Jag får inte blanda ihop det där med mig själv. Jag får inte tro att jag är relevant, för någon, för tulpantapetsflickan. Hon vill ändå inte ha med mig att göra. Jag är ändå rädd för henne.

 

 

Det viktigaste för mig

 

Hur ska jag kunna veta? Hur ska jag kunna gå ur mig själv och berätta om mig, som om jag vore någon annan? Det blir bara frågor av allt ändå. Kanske just frågor är det viktigaste. Eller nä. Det hade jag sagt 2007, när jag trodde att jag var filosof. Det var jag inte. Jag bara upprepade vad Jostein Gaarder sa och tyckte jag var smart. Minns när läraren sa ”tror du att du är Jesus?”. Wake up call. Det är också ganska viktigt. När någon säger till en hur man är. ”Du säger alltid vad du tycker om folk.” ”jag tror på dig till 100 %.” det är inte det viktigaste, egentligen, men jävligt viktigt nonetheless. Det viktigaste är väl kärlek eller något. Att folk finns och påminner mig om att jag finns. Jag har missförstått uppgiften. Det gör jag ofta. Eller nja…missförstått och missförstått. Jag ville inte skriva om mig själv egentligen. Så kan det va.

 

 

Bryggan ner mot sjönn

 

Instabilt. Fötterna vill inte lyda. Det är som bryggan igen, bryggan ner mot sjönn. Jag vill inte minnas, bad aldrig om det här, ville aldrig. Jag hade inget val och har det inte nu heller. Det kommer tillbaka fortare än tidvattnet dränker stranden. Jag minns håret, det lingula och mjuka, som flöt ut över den spegelblanka vattenytan. Aldrig mer gult. Jag minns ögonen, stora och rädda, som såg upp mot mig från det blå. Aldrig mer blått. Jag gjorde ingenting, hjälpte inte, kunde inte röra mig. Stabil på det värsta sättet. Aldrig mer gult och blått. Aldrig någonsin mer Sverige, svenska sjöar, svenska bryggor ner mot sjönn. Aldrig mer naiv kärlek och aldrig mer stabilitet. Instabil på det värsta sättet.

 

 

Snickarens källare

 

Mörkret var kompakt. Inte ens handen framför sig kunde hon se. Tystnaden bröts endast av hammarslagen. Ett, två, tre. Sedan tyst igen. Hon låg stilla, hopkurad på en provisorisk bädd av sågspån. Fler hammarslag, sedan sågen. Den elektriska. Syret ville inte ner i lungorna. Hon lyssnade spänt, väntade på steg. Inga steg hördes. Han var inte färdig än. Bilden av hur sågbladet hakade i, fastnade, fortsatte såga. Munnen fylldes med galla, men hon svalde. Ingen skulle ta hand om henne nu.

 

 

Lycka för mig är:

 

Att veta precis vad jag ska skriva, vad jag ska säga, hur allt ska vara. Att förstå till 100 %, bara någon gång ibland. Att känna mig så säker med någon att jag vågar säga saker utan att må illa efteråt. Att veta vad jag tänker och inte behöva spekulera mer i det. Att våga tro på mig själv, rent bokstavligt. Att känna orden rinna från huvudet ner på det fiktiva pappret och sen se hur de lägger sig fint. Att ta toner och veta att någon, någonstans, berörs. Att älska någon okomplicerat, utan kemiska kickar som förvisso är underbara, men långt ifrån speglar äkta lycka. Fan, lycka, vad är det för kravmärkt ord? Det borde heta så, kravmärkt. Märkt av krav. Det riktiga kravmärkt får officiellt byta namn. Det är ju mycket bättre så här.

Tiara: ...jodåsåatteh. Jag har på riktigt ingen aning om vad du tyckte var så kul i inlägget eftersom du inte skriver det, men det var ett par charmiga kommentarer det där.;)

 

Jag sitter här i Lund efter ytterligare en fantastisk skoldag. Har jag sagt att jag älskar min utbildning och min klass eller? ...Ja, Emma, det har du sagt. Aaanyway, idag började vi med att skriva om grönsaker och frukter och sånt. Jag skrev om en palsternacka, i den fasta förvissningen om att det var en morot. Sån är jag. Vi myntade då nyord som "paprikanorm" och "lökskalskrig". Såna är vi, tydligen. Sen gav läraren oss uppgiften att bygga en by tillsammans. Som vanligt när någon ber oss att "göra något tillsammans" spårade det ur en hel del. Vi skapade alkoholisten Sigrid eller "sigge" (det roliga är att vår lärare heter/kallas Sigge, inte den vi har nu alltså, och när vi skulle komma på et tnamn utbrasst Hanna "Sigge! ...nej!" men så blev det så ändå), den skumma prästen Jörgen, hunden som alla kallade olika saker och framför allt våra favoritpojkar Hampus och Kristian, som minst tre av oss älskade. Vi skrev utifrån valfri karaktär (fanns alltså många fler än de här) och min text byggde en del på låten i rubriken, for no aparent reason egentligen. Nu ska jag nog snart åka kanske, så jag lämnar er här.

En äkta pang prego-rubrik var det där. Det tyckte jag att ni förtjänade alltså. Hoppas ni...uppskattade det eller något sånt. (Jag tvivlar ärligt talat)

 

Idag har vi fortsatt skriva och rita vår barnbok om Shakespeare. Den blev sjukt bra, måste jag säga! Jag fick dessutom den mindre genomtänkta idén att skriva en till barnbok, fast för vuxna, om talsynteser till min lärares tidning. Jag kanske ska få betalt! Officiellt sjukaste. Nej, förresten! Det officiellt sjukaste är ju att Ingemar inte heter Ingemar, utan Ingmar! I literally can not cope with this. Vi skrev också en Hjalmar Söderberg-spinoff, som jag kallade "novellen om Ellen" för att Comedy. Det är vad som har hänt idag. Ses i Lund, yall!

Maria Mena, jag älskar dig på riktigt. Jag ville bara säga det. Bara den rubriken...ja. Hursomhelst har dagen varit...underlig. Vi skulle "göra något med Shakespeare", typ i alla fall. Vi började jobba med någon slags teater baserad på "trettondagsafton" (aka she´s the man), men som sen spårade ur och handlade om oss och att vi skulle gifta oss med varandra...rather priseless. Detta blev det dock inget med, så vi gjorde en barnbok med djur istället. Vårt nya ord är "snigelgrevinna". Världens bästa ord, no doupt about that.

 

Har nu på kvällen läst en sjukt deppig bok och handlat godis med Åsa, Anna och Johanna. Jag hann också med ett telefonmöte på sju minuter ("är det så här det nya syd ska jobba?") och fick ett fantastiskt möteschema av diktatorn där punkten "chilla med livet" ingick. För att han är bäst och allt sånt där. Nu lämnar jag er här åt ert öde.

Vi flödesskriver en hel massa i skolan nowadays. Här kommer ett antal såna texter. Varje rubrik får tre minuter på sig och man får inte stanna. Så här ser mitt huvud ut, tydligen...

 

Hyddan av filtar och papplådor

 

Han tyckte verkligen att det här var ett fullgott hem. Jag fick ont bara av att se på det. Han stod där, mitt  bland högar av böcker, tidningar och annat löst krafs och sa ”känn dig som hemma”. Jomenvisst. Sov han här, på riktigt? Snälla säg att köket är bättre. Snälla säg att han inte har kartonger på köksbordet. Gud, eller någon, hörde inte min bön. Det fanns lådor där också. Han åt på en låda. Diskbänken vågade jag inte titta på. Var fan skulle jag börja? Hur skulle jag någonsin kunna ”känna mig som hemma” i ett sånt här jävla kaos? Var skulle jag ta vägen? När gick sista bussen hem till mamma? Kunde jag gå utan att vara oartig? Sen när behövde jag bry mig om artighet i mitt eget hem? Mitt hem. Det här var inget hem. Det var bara en hydda och att han låtsades något annat var patetiskt.

 

Den röda stegen mot äppelträdet

 

Det här var svårare än vad jag hade tänkt mig. Stegen såg ranglig ut. Heter det så? Jag tror det. Spelar det någon roll vad det heter när jag har ramlat ner? Förmodligen ja. Förmodligen kommer jag ligga och störa mig på det där ordet i sjukhussängen. Peter kommer att stå bredvid och säga ”du klarade det inte. Det blev ingen äppelpaj.” I refuse, I refuse, I refuse! Jag ställde mig på stegen och lät det röda håret falla fritt, som om jag vore hayley williams och melissa horn i ett. Det skulle bli en sån jävla äppelpaj. Han skulle få se, den jäveln. Han skulle märka att gav man mig en utmaning, så kunde man ge sig fan på att jag gjorde det. Andra stegpinnen. Shit is gonna go down. Det knakade betänkligt. Heter det betänkligt? Skit i det, nu kör vi. Tredje pinnen. Kan någon bygga stegar av annat än pinnar eller? Så jävla riskabelt…

(Authors note: Jag tror inte att hon klarade det...just sayin...)

 

Inte för att regler alltid följdes

 

Inte för att regler alltid följdes

Inte för att allt inte luckras upp

Men jag kan inte, vill inte

Ta bort provisoriskt

Ta bort oskarpt och förvirrande

Ta bort gråskala

För regler är begripligt

Inte för att regler alltid följdes

Men för att jag får

Måste

Inte kan göra annat

Hur bryter man en regel?

Hur slår man sönder allt?

Substanser hjälper inte

Allt blir bara tomt

Konturlöst

Att hacka tänder är inte frihet

Att flödesskriva är inte heller frihet

Allt hänger samman här

Här följs alltid regler

Finns det mediciner mot sånt?

Antagligen inte

Inte utan diagnos

En sån skulle man ha

Det är en regel, ju

Den hade jag följt, om den fanns

Men så funkar inte världen

Så funkar inte jag

Regler följs aldrig

Men jag vill

Måste

 kan inget annat

Ta bort allt brutet

Ta bort, för jag kvävs

Ta bort luddigheten

Ta bort den fria viljan

Bara lite diktatur

Bara lite mer regler

 

 

Han som hoppar av bussen

 

Alltid på samma hållplats. Alltid utan att se sig om. Självklart, som om det inte var något konstigt alls att gå av bussen mitt i ödemarken. Jag undrar om han bor där. Om det är där han har sitt hem. Någon som väntar på honom. Om någon håller om honom och säger fina saker. Om någon ens finns så långt ut. Det kanske bara är just en busshållplats? Vad vet jag. Ändå är det allt jag vill; att veta. För det är något med sättet han går av bussen på. Något med det självklara fångar mig. Något med håret, som lockar sig i nacken och axlarna, som ständigt är spända. Något med det gör mig torr i nunnen. Det är inte bara som jag säger. Och mest av allt är det något med detta att han inte ser sig om. Han behöver inte bli bedömd av mig, fast vi ses varje dag på bussen. Han behöver inte bli älskad. Därför älskar jag honom. Jag har inget val.

 

Pojken i berget

 

Fiolen hörs på långt håll. Var du än är, kan du höra honom spela. Det är pojken i berget. Han är en del av stenen, omöjlig att skilja från den. Han spelar. Varje dag och varje natt spelar han och sångerna är för oss andra obekanta. Någon försöker ibland sjunga med eller stampa takten, men då drar han alltid ifrån. Pojken i berget, vår stenpojke, stoppar aldrig för något eller någon som kommer i hans väg. Ingne har sett honom äta eller sova. Ingen har sett honom le eller gråta. Ingen har hört honom skrika eller skratta. Ingen vet vad han tänker. Men spela, det kan han, pojken i berget. Spela fiol, så det hörs i varje hus och vibrerar i varje själ.

Allt handlar egentligen om självdisciplin och att jag inte har någon. Alla mail som hopar sig i inkorgen och som jag inte orkar ta tag i. Alla ord som hoppar ur munnen varesig jag valt det eller inte. Vågorna av nostalgi som sköljer över mig när du plötsligt dyker upp i periferin igen. Orden som ramlar ur fingrarna också. Hur jag försöker hindra dem, för att sedan rättfärdiga och skriva ändå. För det är okay. Jag får göra detta för att...för att...nej, just det, för att ingen anledning. Maktlösheten inför de som ska betyda allt. Att inte ens orka ta tag i ett samtal. För egentligen handlar ju allt om självdisciplin. Därför borde jag aldrig bli författare. Ändå är det det jag vill mer än något annat. Dumt på ett sätt. Kanske på många. Allt är förvirrande, oklart, oskarpt. Jävla åsikter, jävla självdisciplin, jävla det mesta. All oro förbjuden.

Exakt så känns alla mina måndagar här. Allt väller upp. Jag kallar det skämtsamt för "mitt måndagsrage", men egentligen är det mest läskigt. Jag säger dumma saker och helt utan att tänka. Ta bort måndagar, tack. Ta också bort subjektivitet, gråskala och prosapoesi. Allt detta symboliserar samma sak; det som inte går att definiera eller räta ut. Det kryper i kroppen på mig, på riktigt. Jag vill att allt ska ha ett rätt svar, ett rätt och fel. Är det prosa eller är det poesi? Nej det finns inget däremellan! Nej det finns inget mellan raderna! Rättare sagt borde det inte finnas. Jag vill att allt ska maka sense, god damn it. Jag vill att allt ska vara bestämt och fastslaget eller åtminstone gå att bestämma och fastslå. Framför allt vill jag kunna hålla käften på måndagar. God natt.

Mest passande och samtidigt mest slumpartade rubriken på länge. Låten råkade faktiskt gå så. Men igår var jag hursomhelst på födelsedagsfest hos Marie med en massa strangers! Det var en väldigt trevlig kväll och jag umgicks med random folk utan att nödvändigtvis veta vilka de var. Det sjöngs en del halvtrashy saker (fast ändå så otrashy att jag kunde sjunga det) och pratades också en del. Det skapades sagor (dock inte av mig för en gångs skull) som sen blev dryckeslekar av något slag (ingen vet). Jag konstaterade att om man jobbar på ett bryggeri måste man köra dit full, för att därför. Alldeles för bra grejer. Jag sov över och fick scones. De ringde inte i telefonen, tro det eller ej. Fast de var skånska. Allt detta hänger ihop, det ser bara inte ut så. Nu måste jag gå, så detta blev kort.

Sandy: Aw, vilken fin kommentar och ja, jag tänkte faktiskt också på det där med skrattet. Kul att du märkte det.:)

 

Igår mådde jag, som ni kan ha märkt av förra inlägget, inte vidare bra (OBS inte psykiskt). Ändå tog jag mig till Malmö för att umgås med gänget, som numera också innefattar Mikka. Vi invigde henne lite sådär utan omsvep. Vi åkte till burger king och drack milkshake, vilket nog var precis vad jag behövde, innan vi åkte hem till Isa och pratade om allt möjligt mystiskt. rubriken syftar på smileys som Isa alltid skickar, men som jag tyckte lät som ett barnprogram. Klumpen skulle enligt Elin vara rysk och prata som Tatiana. Katten, jag älskar dig!" sas av oss två en del gånger. Nu hinner jag inte skriva så mycket mer om någonting, och det är bra för jag har inte mer att säga i alla fall. Nu ska jag städa, och det är viktigare än vad ni är. Säger vi.

Hej och andra äckligt pigga hälsningsfraser!

Jag är så trött just nu att det är helt inhumant. På riktigt. Men ja, vi tar det från början. Igår var en fantabulous dag. Den började med att jag fick mina skivor (Maria Menas och Melissa Horns nya, den senare tydligen signerad också) och olympialunch dessutom. Jag har saknat Olympia, om någon undrar. Det gör ingen.

 

Sen åkte jag till stan och träffade lilla Agnes, som nu är med ledsagare! Crazy enough. Vi fikade på Ebbas skafferi (där Hedvig tydligen jobbar, sjukaste) och pratade om allt möjligt...typ fantasilösa universum, barn och texter. Agnes var lagom osammanhängande och söt.

 

Sen åkte jag direkt till Malmö för att umgås med Sandy och Marie. Vi åt kinamat och uppdaterade oss i allt som händer. Sen råkade det bli någon slags sleepover/festande, men ingen klagade över detta om man säger. Ja alltså, det där "jag ska aldrig dricka sprit, men..." höll jag inte. Men det måste man inte har jag kommit på. Inte för att jag kommer göra det till en vana, för det är ju äckligt, men jag är inte rädd för det längre. Och mamma, du kan vara lugn, för jag är nästan helt säker på att jag hade kunnat säga "alexander" om jag hade försökt. Sen åkte Sandy och jag fick ur mig en massa ledsenhet jag inte visste att jag hade. Marie var fantastisk genom allt. Du är bäst och sådär.

 

Så idag är jag trött. Jag kom hem för ett par timmar sen. Sen ska jag till Malmö igen, både idag och imorgon av olika anledningar. Det var värst vad jag är där jämt. Avslutar med lite löst skit som kan kallas citat nu.

 

"Du är inte alls mobbad, det bara ser ut så!"

 

-Undrens tid är ej förbi.

-Nej...men snart är den det!

 

"Alltid redo, jag har vatt scout!"

(Ni förväntas inte fatta)

-Fick idag uppleva en sån där mytomspunnen filmgråt. Det var extremt skönt. Undrar dock varför jag behövde det, dock.

-Att bli välkomnad hem med glee, chokladbullar (ja vi säger så här, jag säger chokladbollar alltid annars men just såna man köper hem kommer alltid heta chokladbullar) och såklart min fantabulous familj är typ det bästa.

-Såg det finaste paret på tåget idag. Runt 50 kanske (gissar hejvilt) och lyssnade på gemensam musik i varsin hörlur hela resan. Svårt att förklara det fina. De gick av i Hässleholm, såklart. Det är där de coola hänger ju.;)

-Sitter nu och funderar över tatueringar/kollage/annat visuellt. Pretty things händer i mitt huvud just nu. Nu vet ni det.

-Min syster blev djupt chockad över att jag hade mönstrade byxor idag. Det blev jag också.

-Jag är sjukt trött, så nu får allt nog vara. ...inte allt, kanske.

Men hej och allt sånt!

Här är jag, en Emma som snaaart ska ta tåget hem till Lund. Va, igen? Jodå, två dagars skola räckte tyckte jag. Så vad hände igår, förutom att jag skrev sifferinlägg? Det var ju musik! Min ton gick sådär, men jag börjar bli bättre på mitt "pianospelande" och vi gjorde en extremt snygg version av om du lämnade mig nu (jag tycker inte att den heter så?). Gotta love it.:) idag har jag mest sovit och annat produktivt, men ska som sagt snart hem. Wiii!

Det är dags för ett sifferinlägg igen. Först vill jag dock säga tack till Tiara för kommentaren! Jag brukar inte vara sån, så det känns bra att få höra.:) och nu: serious business.

 

1

Jag spenderade månader med att försöka förstå vad du hade i mitt liv och göra. Vi hade ingenting gemensamt och absolut ingenting att prata om. Ändå hörde du av dig och sa fina saker. Du säger alltid fina saker, helt oombedd. Du "orkar med". Och nu måste alla vända och vrida på det där. Placera in dig i fack. I never wanted that. Du är som du är och jag tror faktiskt att du har mer koll på dig själv än vad alla kandra tror att de har. Sen vet jag ju att du döljer allt möjligt, sådär som jag aldrig kommer förstå att folk gör, men jag antar att du inte ljuger. Det kan jag inte riktigt acceptera. Kalla mig naiv, kalla mig exakt vad ni vill, det är faktiskt inte mitt problem.  Jag vill bara inte att alla dina fina saker ska vara kemikalier.

 

2

Det är så sjukt att du är sönder och att jag bara vet det genom andra. Du hör av dig till en av mina vänner, som du bara känt i en månad, men inte till mig. Varför? För att jag är en sådan som tar energi. En som inte kan ge dig något. Stämmer ju. För har jag hört av mig till dig? Frågat hur det är? Nej det har jag ju inte. Såklart jag inte har för vad ska jag säga? Du gör det ju alltid så tydligt. Hit, men inte längre. Och när jag träffade dig varje dag kunde jag bryta mot det där. Nu vet jag inte ens säkert om du vill ha med mig att göra. Ibland undrar jag. Jag tröttar ju ut dig, gör illa folk, you name it. Jag antar att jag inte förstår bara. Då är det svårt att sträcka ut händer. Men jag älskar dig (inte på något creepy sätt). Deal with it. (som om några ord i en blogg du inte läser gör skillnad vad håller jag på med)

 

3

Det går inte ihop. Tonfallet alla använder när du inte är där, lite överseende; och det de använder så fort du kommer in, det översvallande. Det går helt enkelt inte ihop! Jag är precis likadan. Det är så falskt och samtidigt väldigt naturligt för alla. Jag vill egentligen bara skrika att så gör man inte mot någon! Men då skulle någon replikera med "du gör ju det själv". No shit. Jag har nog aldrig fått ihop oss. Försökt definiera, misslyckats. Gjort misstag jag skäms över like you have no idea. Blivit en helt annan person, men ändå hållit kvar. "Varför bryr du dig fortfarande?" därför att jag jobbar så, funkar så, inte kan annat.

 

Det blev visst bara tre idag. Frågor om detta inlägget garanteras inga svar.

Hej!

Vilken bra och intressant dag jag har haft. Det intressanta kom först, på både bra och dåliga sätt. Först nämnde vår lärare twilight och Bella Swan i synnerhet som exempel...positivt. Man kan gilla twilight, jag älskar dem när jag läste dem, men det är inte okay att använda litteratur som glorifierar våldtäckt och kontrollerande beteende (bland annat) som exempel för sina elever! Jag blir arg!

 

Sen var det en föreläsning från en EU-parlamentariker. Det var någorlunda fascinerande, men sen kommenterade någon random man (ingen vet varifrån han kom) prostitution med någonting om att män kanske inte får sex annars. Jag svarade inom ca en hundradels sekund "måste han ha det då?" och både jag och Anna var sen höga på den kommentaren ett tag. Ibland får man tycka att man själv varit bra, sådetså. (detta låter så konstigt i skrift)

 

Sen åkte vi och klassade (bästa ordet) i Jönköping hos Maria! Jag älskar att klassa, så är det bara. Maria hade bakat kladdkaka och köpt glass till denna, så bättre kunde det inte ha börjat! Vi skrattade åt saker som "Någon borde skriva en däckare som heter "däckaren." och vad skulle tvåan heta? Dubbeldäckaren!" (Alexzandra är den skyldiga) och vår älskling Pamela och kärleken. Bästa boken, ju!:) vi köpte taimat och pratade om allt möjligt. Skrivande såklart, men också det mesta annat. Min klass är så sjukt bra! Wiii! And with this, I leave you.

Hej ni!

Jag är helt totaltslut efter en helg i huvudstaden, som sydrepresentant på riksstyrelsens möte. Fint har jag dock haft det. I fredags åt vi indiskt och rubriken framtogs. Jag hävdade att precis allt gick att säga "som livet" om, så verkar man djup. Jakob kontrade med detta. Tycker om dig med och sådär. Mer hände inte i fredags, tror jag.

 

Igår hade vi/de möte nästan hela dagen. Vi hann dock konstatera att Gud skapade blindskämtet och sen människan, äta pizza och reda upp saker (i alla fall jag). Sen spelade vi tp, där jag och Anna hade väldigt roligt. "där"...så säger man ju inte. Skit samma. För mig gick det mest åt helvete i detta spel, men frågorna var ju också spännande. Jag orkar inte ens ge exempel, så dumma var en del. Vi åt sen japanskt (lax <3) och umgicks under ivrigt chokladätande på kvällen. Det var sagan om det.

 

Idag då. Mer möten. Jag, Linus, Onna och Sandra (som kom dit som valberedning i sällskap av Rakel och Vispen :D) dissade lunchen (ja, jag tycker att vi hade själ till detta) och snabbåt på en underbar pizzeria istället. Ägarna var helt fantastiska och hjälpsamma. Vi hann dessutom tillbaka i tid, wii! Vi avslutade mötet två timmar för tidigt och därför blev det en massa sittande på burger king på centralen. Då hade dessutom Hannah anslutit sig. Fint ska det va. Sen åkte jag hem och hade fina tågsamtal för diktatorn. Och nu orkar jag inte mer. God natt.

Det börjar kännas tryggt här. Klassen har fått en fin sammanhållning och jag vet att jag har folk jag kan vända mig till med framför allt skrivproblem, men också annat. Det känns väldigt bra. Idag satt Åsa och jag hela förmiddagen och försökte få ihop saker. Det blev också en del annat som diskuterades. Så skönt med folk som inte dömer, som bara är naturliga med saker. Jag slipper känna mig jobbig, som en sån som tar energi. Jag kanske är en sådan, inte helt säker.

 

Nu ska jag snart åka till Stockholm. Såklart ska jag iväg nu när Småland känns som en så bra plats. Det där är väldigt iriterande faktiskt. När jag ska bort vill jag vara kvar och tvärtom. Problematiskt. Men nu måste jag packa, så det får vara.

-Facebook förstör mitt liv, igen. Mitt fel? Kanske. Jag är osäker på vad som är mitt fel när det gäller sånt här. Men God damn det känns fortfarande. Ja, sånt hänger kvar, lev med det och spare me the moralkakor för jag. gör. mitt. bästa!

-Jag (Åsa egentligen) fann Biankas efterträdare och jag har nu motvilligt erkänt att det är en grabb. Vad han heter återstår att se.

-Synopsis-fika med Åsa och Anna, gotta love it. Så skönt att ha folk att naturligt bolla idéer med.

-Vi pratade om John Ajvide Lindkvist i skolan idag och herregud, the Flashbacks. Jag hade glömt att jag kunde så mycket, fast jag inte kunde någonting. Hej 2010 jag har inte saknat dig alls faktiskt go hide in a corner please.

-Jag borde få ihop en deckare, så det här lilla förvirrade får vara över.

Ja, nu har det slutligen hänt. Efter nästan tre och ett halvt år rycktes min fina Bianka ifrån mig. Och vad värre är: Jag hittar inte min extrakäpp. Den ligger här...någonstans...men tro fan att det är omöjligt att hitta den. Fuck it.

 

Jag har också haft skrivarfika med åsa på vårt favoritkaffé, för att få ihop varsin deckare. Det gick helt okay för oss båda, till slut, och vi hade väldigt trevligt. Jag läste upp min dåliga början i skolan och så dålig var den inte tydligen. Annan kul sak: Jag får 5000 från blindas väl! Wiiii! Wiiiii! Typ Sveriges bästa fond/stiftelse/vad det nu är, no doupt about it. Men nu måste jag sova för jag orkar knappt tänka. God natt.

Oh hi!

Idag har vi planerat mord i skolan. OBS: Sant. Vi åkte till Eksjö och fick order om att göra just detta. Rubriken sades av Alexzandra, som också sa saker som "honom skulle jag kunna ha ihjäl!". Jag ska dock inte skriva om Eksjö, utan om ett mord här på skolan. Shit is gonna go down...

 

Jag har också haft en fantastisk musiklektion. Jag lyckades ta den höga tonen (tvåstrukna d om någon undrar) igen, och det lät bra idag till och med! Måste inflika att nej, jag tog inte tonen i falsett/huvudklang utan i vad läraren kallar mellanregister. Annars maker min glädje ingen sense. Och det räcker inte, utan jag spelade dessutom lite piano! Crazy, crazy times. Jag har också försökt få ihop en arbetsbeskrivning, wiii! Det gick kanske inte så bra, men bara ett försök känns bra faktiskt. Nu ska jag försöka göra ett försök med mordfanskapet också.

Hej folk!

Shass: You don´t say. Kan inte vara lätt att vara ihop med Kasper, om man säger så.

 

Sen vi hördes sist har jag hunnit vara i London! Det är inte varje dag, om man säger. Fem år sen, närmare bestämt. Eller okay fem och ett halvt om man ska vara sån (och det ska man väl). Vad gjorde vi? Den ständigt återkommande frågan. Vi såg musikaaaler! Först och främst wicked på fredagskvällen. Har jag sagt att jag älskar wicked eller? ...ja, någonstans kanske. Typ hela 2008 och lite spritt senare ja. Men...jag älskar alltså wicked, och shit vad bra det var! Jag fick en del skrattanfall åt den extrema brittiskan, men vad hade jag väntat mig liksom, och alla var kaosduktiga. Speciellt hon som spelade Nessarose, som jag och syster worshipade litegrann sådär. rubriken är såklart från en av låtarna.

 

På lördagen drack vi afternoon tea (för det måste man göra) och såg ännu en musikal, Charlie and the chocolate factory. Kontrast: Ja. Barnen framför var nästan lika mycket underhållning som musikalen. Jag och mamma diskuterade vilka av dem vi ville adoptera. Praktiskt när folk inte kan svenska. Then again, svenskar fanns det sjukligt många av. Speciellt på primark var de överallt. Jag och pappa är för övrigt anti primark. Något ska man ju vara anti och bättre det än anti livet eller något. Varför man nu skulle vara det. Anyhow, vad gjorde vi mer? Gick omkring en hel massa och åt ännu mer. Umgicks. Jag har saknat min familj, så det var tur att jag fick vara med dem ordentligt och inte bara träffa dem i förbifarten som det annars blir.

 

Idag kom jag hem till Småland-landet igen och där hade vi måndagslektioner vilket alltid är sämst. Men jag bytte namn till Emma Rävås Silfverstolpe. Om ni undrar varför får ni googla er fram, så har ni ökat er allmänbildning lite. Det blir kul! (det blir det inte) Något annat bra som har hänt är att Natha (Natta som jag stavade det då) plötsligt skickade en vänförfrågan till mig på facebook idag! Jag blev lagom glad. Och med detta går jag.

(Uppgift: Skriv en novell utifrån valfri tidningsrubrik.)

 

Fast sönder ändå

 

En ung man skyndade genom höststaden. Hans jacka var tunn och korgen han bar på såg ut att väga en del, men ändå räckte hans leende från öra till öra. Fötterna vidrörde knappt marken, så lätta var hans steg. Att mannens axlar var en aning spända verkade han inte ens märka. Målet för hans promenad var en park, en bra bit från centrum. Han ökade takten ytterligare, när han fick se en annan man stå lutad mot ett träd.

   ”Jag tänkte att vi kunde ha picknick!” Leendet blev ännu större vid mötet med den andra mannen. Han, i sin tur, såg skeptisk ut.

   ”Här ute? Du vet att det är oktober va?”

   ”Vadå då? Det är inte kallt och du har ju vinterjacka. Titta här. Ost, kex, vin, varandra…vad mer kan vi önska?”

   Den skeptiske såg ut att önska en hel del mer, men sa inget. En medhavd filt väcklades ut och männen satte sig ner för att äta. Den leende hade tänkt på allt; fina vinglas, den bästa ost som gick att hitta och en högtalare till mobilen, så att beethovens violinkonsert i d dur fyllde tystnaden.

   ”Du har verkligen tänkt igenom det här, va?” Den skeptiskes blick började mjukna.

   ”Klart jag har. Det är ju inte vilken dag som helst eller hur? Det är ju vår dag.”

   ”Jo, det är väl det. Att du alltid kommer ihåg sånt.”

   ”Något ska du väl ha mig till. Jag kommer ihåg saker och köper vin.”

   ”De två viktigaste sakerna här i livet, om du frågar mig.”

   ”Om nu att komma ihåg saker är så viktigt, varför glömmer du då allt jämt?”

   ”Varför skulle du behöva komma ihåg saker, om jag inte glömde bort dem?”

   Åt det skrattade båda. Den leende korkade upp vinflaskan och hällde upp i glasen.

   ”Shit vad gott det här ska bli”, suckade den skeptiske och tog en klunk. ”Jävlig dag på jobbet.”

   ”Vad hände?”

   ”Allt. Vill inte tänka mer på det.”

   ”Du behöver inte tänka. Jag föreslår att du äter istället.”

   ”Att äta slår alltid att tänka. Tänkande är så jävla överskattat i samhället.”

   Den skeptiske, som nu verkade ha glömt kylan, blev så exalterad av sina egna ord att lite vin rann över kanten på hans glas och ner på filten. Innan han hann notera detta, var den leendes hand där och torkade upp vinet med en hastigt framplockad servett.

   ”Du borde trycka upp en t-shirt med det där.”

   ”Det har du rätt i. Tur att du tänker åt mig.”

   ”Så jag ska minnas, tänka och köpa vin?”

   ”Och trycka t-shirten åt mig, om det går bra. Du får bra betalt…jag lovar.”

    de fortsatte äta. När stråkarna avbröts av den leendes telefonsignal stelnade skrattet.

   ”Hallå? Hej! Du, jag kan inte prata just nu, men kan ringa imorgon om det funkar? Bra, vi hörs. Hejdå.”

   ”Vem var det?”

   Den skeptiskes käkmuskler spändes.

   ”En kollega.”

   ”Som ringer nu? Tror du jag är dum eller? Vem är han?”

   ”Kasper, snälla, det är en tjej. Vi jobbar ihop. Vad är så konstigt med det?”

   ”Du tror alltså faktiskt att jag är dum. Som om det inte syns på dig att du ljuger!”

   Kasper ställde sig upp och fokuserade den sittande mannen med blicken. Den hastiga rörelsen fick vinflaskan att välta och dess innehåll rann över filten. De dynamiska fiolerna tystnade och kexen blev genomblöta.

   ”Vad gör du? Du har precis förstört min mobil!”

   ”Nejmen, så hemskt! Då kan ju ingen ringa dig! Och det är väl jävligt viktigt, va?”

   ”Ja, till exempel du!”

   ”Ja, till exempel. Men också någon annan eller hur? Så tråkigt då att du inte kan ringa upp imorgon. Tragiskt, faktiskt.”

   Kasper gick fram och tillbaka över det höstkalla gräset. Den sittande log inte längre.

   ”Vad fan tror du egentligen, Martin? Tror du att du kan behandla mig hur som helst? Att jag ska acceptera vad som helst? Tror du det va?”

   ”Nej, nej, det är klart jag inte…”

   ”Håll käften! Du vill bara skada mig, visst är det så? Är det så?”

   ”Kasper, änskling, du förstå…vad fan?”

   Knytnäven träffade ansiktet med ett krasande. Martin föll baklänges och hans kropp blev ett öppet mål. Blodet rann in i hans öppna mun och han försökte hosta, men skon mot revbenen hindrade honom. Han ville skrika av smärta, ropa på hjälp, men ur strupen kom bara gurglande läten. Kasper gav sig inte. Slagen och sparkarna markerades med hetsiga, retoriska frågor och oåterkallerliga förolämpningar.

 

Sen, lika plötsligt som han började, slutade Kasper att slå. Han sjönk ner på huk bredvid Martin och försökte få kontakt. Martin rörde sig inte. Kasper slet upp mobilen ur fickan och slog 112 med darrande fingrar. Samma fingrar strök sen blodiga hårtestar ur Martins ansikte, enda tills sirenerna bröt tystnaden. De två männen hjälptes in i ambulansen och resterna efter picknicken städades upp av hjälpsam personal. Kvar på marken låg flaskan. Märkligt nog var den intakt. Tom och kall låg den i gräset, utan att någon såg den. Hel, fast sönder ändå. Regnet hade sköljt bort blodet, men marken blev inte ren. Flaskan låg kvar.

Jag är i Lund! Bara nu ikväll, men skit i det, för jag är i Lund och helvete vad jag älskar det! Jag har saknat allt. Att åka tåg (det var det ju bara elva dagar sen jag gjorde, men jag gillar tåg yall) och framför allt har jag saknat folk. Jag åkte direkt och träffade Olle och Isa, som jag har saknat like crazy! Ja jag tjatar, så kan det va. Vi åt pizza och pratade om pappersbitar, kanter och varför folk går in i väggar egentligen. Rubriken kommer ifrån Isas fantastiska låt om facebook. Hon skrev också låten "I love my Little kitty" som också den var en hit...enligt mig. Olle...verkade inte hålla med. Men det är okay, det måste man inte alltid. Vi tycker om honom (dig) ändå. Att det ska gå tre veckor tills jag ska träffa dem igen känns helt jävla oöverstigligt, ärligt talat. Får se vad jag kan göra åt saken. Nu ska jag redigera text, fast det är för sent egentligen. Allt för er skull, era jävla (underbara) idioter.

Hej och grejer! (Jag hälsar som om det var 2009, så pretty)

Sandy: Yay! Ja, jag ska ta hand om livet...eller vad du skrev, jag har glömt din formulering. Men jag saknar Skåne!:(

Marie: Återigen, yay! Bloggen tackar för grattandet :)

Shass: Bloggen tackar även dig, och jag tackar dig också för kommentaren till uppgiften. Vad syftet var...att jobba med kvalitativ utveckling, antar jag? Laddning i en scen, relationer mellan människor på en ny plats...ja, allt detta. Ja, du har väntat i fyra år på den, men den kommer! Jag hade glömt den lite, men kommer gör den, och det snart.:)

 

Idag saknar jag som sagt Skåne. Jag hade en sjukt deppig stund i eftermiddags där jag undrade vad jag egentligen skulle här och göra, när jag kunde varit hemma. Känns som om jag missar allt, till och med det jag kunde ha gjort, men som jag inte inkluderas i eftersom jag förväntas bo i Småland (det gör jag ju, men jag menar helgsaker). Nej, detta är inte ett stort problem, men jag tänkte på det, så nu skrev jag det. Sammanfattningsvis: Hej skånefolk, jag vill vara med er jämt egentligen. Så nu vet ni det.<3

 

Vad har hänt mer idag? Jag har läst upp lady luck-uppgiften, och skrivit en ny. Det sjuka är att det var kul att skriva denna nya, och att den blev bra! Well, det får ju Sigge avgöra, och ni såklart. Så jag kanske inte ska säga något. Men det är awesome att faktiskt ha roligt när man skriver, och det fick jag ha idag. Det kanske inte är så konstigt att jag är här, ändå. Kaaaanske. Men jag ska hem imorgon, och sen till London-landet, så wiiii! Vi får se om vi ses innan dess. Ingen vet.

(uppgift: Låt ett par resa bort och låt det ta slut innan texten är slut.)

 

Lady luck

 

Det enda som behövdes var tur. Så sa alla. Om de bara hade lite tur, skulle allt ordna sig. All skicklighet var slut sen länge. De hade varit skickliga, rentav avundsvärda, men inga spår fanns kvar av det nu. Nu behövdes tur och turen hade inga planer på att komma till dem. Så väskor packades och grannar ombads vattna blommor. Flygbiljetter bokades och billiga pocketböcker, solkräm och optimism införskaffades. De planerade att bli borta i två veckor, för att få en riktig upplevelse. En vekca räckte inte vid en så lång resa. Nu skulle de komma till turen.

 

Ingen hade varnat för hur varmt det skulle vara. De hade knappast förväntat sig sibirien, men den här kvävande hettan var mer än de klarade av.

   ”Hur ska vi kunna sola i den här värmen? Hur ska vi kunna gå ut och äta? Hur ska vi…”

   ”Älskling”, avbröt han lugnt, ”andas.”

   ”Jag kan inte andas i den här hettan!”

   Han tog komandot och ledde henne in i närmsta affär. Där drog han henne till sig i en omfamning, utan att bry sig om de övriga kundernas blickar.

   ”Älskling, det kommer bli bra. Vi är här för att vinna eller hur? Det måste vi göra tillsammans. Då måste du andas. Vi kommer inte att vara ute så mycket ändå. Alla hus hänger ihop här. Allt binds samman.”

   Hon lät sig lugnas och föras till hotellet. Där, å andra sidan, var det så kallt att de huttrade i sina sommarkläder. Efter mer än tio timmar ovan molnen var de trötta och gick därför och la sig direkt. Deras hjärtan bultade hårt. Den svenska desperationen hade redan lyckats tränga in i de nya väggarna.

   ”Kom”, sa han stilla, ”vi kan inte mer än försöka. Hur ska vi annars vinna? Det kommer bli bra, jag lovar.”

   ”Varför skulle det vara annorlunda här? Vad är skillnaden, egentligen? Lurar vi oss inte bara?”

   ”Vi är ju i turens stad nu, vinnarnas stad. Kom hit nu, min älskade Lady Luck, så vinner vi det här kriget.”

 

De gjorde sitt bästa för att uppleva staden. De såg kopior av eiffeltornet, venedig och frihetsgudinnan, utan att ifrågasätta varför de gjorts. De passerade oroväckande många bröllopskapell och skrattade tillsammans åt paren, som ville gifta sig i en så kaotisk miljö. Han satt på barer och hon försökte envist att sola. Priserna var hutlösa, även med storstadsmått mätt, men de lät turen kosta vad den kosta ville. De kunde ha spelat, så som det förväntades av dem, men de avstod. Nåja…hon avstod och han avstod när hon såg. På kvällarna, när han smakat både det ena och det andra och hon redan gått och lagt sig, provade han vingarna. Om han vann något, och det gjorde han sällan, sa han inget till henne. Pengarna omvandlades ändå till vätska innan hon hunnit undra vart han tagit vägen. Om hon undrade över hans nattliga uppsluppenhet, var det inget hon tog upp. Det gjorde det ju lättare att försöka. Med det behövde de all hjälp de kunde få. De hade ju redan provat allt. Åtskilliga läkarbesök, psykoterapi och naturläkemedel hade avlöst varandra under allt för lång tid. Det var ett krig och de var på väg att förlora.

 

Deras sista försök var precis som de hundra senaste. Att det en gång varit något vackert var svårt att minnas, när rutinen och tröttheten svalt allt. Han gjorde sitt bästa för att väcka henne, men hon låg bara stilla. När mörkret lagt sig i rummet, tog hon till orda.

   ”Det får vara nu, va?”

   ”Vad sa du, Lady Luck?”

   ”Sluta. Jag heter inte så och jag är inte tursam. Det vet du.”

   ”Klart du är. Var det inte tur att vi träffades?”

   ”Tycker du det? Tycker du att vi är lyckliga?”

   ”Nej inte nu, men…”

   ”Och inte de senaste fyra åren.”

   ”Men om vi lyckas…med en liten…”

   ”Du, jag har tänkt på det. Jag vill inte längre. Jag vill inte ha en avbild av oss i den här världen.”

   Han grät nu, chockad över hennes plötsliga förändring, men hon lät sig inte stoppas.

   ”Vi måste kunna se när det är dags att ge upp. Jag tror att det är nu.”

   ”Finns det inget jag kan…”

   ”Nej. Jag åker hem så fort det går. Jag vill inte avbryta din barrunda…nej, jag menar semester.”

   Det blev deras sista ord till varandra. Hon lämnade honom bakom sig den morgonen och gick ut i inomhusstaden. Att hon spelade för första gången och vann en ansenlig summa pengar, var antagligen bara en slump.

O hi!

Anna och Olle: Yay! Ni är bäst.<3

 

Tänkte snabblogga innan skolan, som börjar snaaaart, för att prata lite om min musiklektion igår. Jag kom dit med inställningen att "nu ska det jävlaridet föras krig!" men, döm min förvåning, när läraren inte var ett svin utan trevlig! Därför behövde inte jag vara en bitch mot honom...men ibland var jag det ändå. Typ såhär:

han(lagom teatraliskt och nej, inte allvarligt): Ni kommer aldrig vilja se mig igen!

Jag: Nej, det var förra veckan.

 

Vi körde set fire to the rain till förbannelse och jag tog en så hög ton att jag tydligen blev jätteröd i ansiktet. Jag var kaosstollt och jag och Åsa lyckades sjunga bättre och bättre tillsammans. Vi körde sen flickan och kråkan, som gick riktigt bra. Rubriken är från den och vi sjöng tydligen så samstämt att han blev helt chockad. Vi undrade också "vad är ett daaarby?", och det orkar jag inte förklara. Nu börjar jag om 6 minuter. Var det något mer jag skulle få med här? Egentligen inte. Så, jag går till skolan nu faktiskt.

Oktober, har det blivit och det var väl tur. Jag trodde att det skulle vara september hur länge som helst. Inte så att september varit en dålig tid, men en förjävla lång tid nonetheless. Det är ju dessutom vinterkallt här, så inte så konstigt. Jag sitter och återupptäcker gammal musik, som låten i rubriken. Gammal för mig, that is. Den låten (shot in the dark-within temptation) borde jag ha valt till ensemblen i våras. Oturligt nog var jag besatt av att sjunga duetter vid den tiden. Jag undrar just varför? Nej det undrar jag inte. Tragiska Emma, du är som du är du. Det blev inte ens en särskilt bra duett. Duetten var ungefär som personerna bakom den; det kunde låta bra, men vem som helst (utom jag) såg att så skulle det inte vara egentligen. Deppigt att inte jag såg det. Men nog pratat om sånt mög. I skolan är Sigge tillbaka och det betyder långa och inspirerande prosauppgifter. Jag blir glad av bara tanken, och då bloggar jag ändå istället för att skriva på min. Jag fixar det ikväll. Men den kommer att bli mycket bra. Eller det kan jag ju inte veta, men jag gillar mitt upplägg hittills. Nu lyssnar jag på det höstigaste jag vet, nemligen of monsters and men. Så många frustrationskänslor jag har bakat in i den här låten. Inte mina egna, men nära. Sådär som fantasi ofta är. I alla fall min. Nu skiter vi i den gamla musiken och lyssnar på Amanda Jenssen. och med vi menar jag jag. Det är låten som man aldrig hör texten i på refrängen. Och med "man" menar jag mig och framför allt mamma. Hej mamma förresten. Kul att någon lydde min uppmaning. ;) jag kanske borde skriva min uppgift, för det här inlägget innehåller absolut ingenting av värde whatsoever. With this, I bid you Farewell.