Lady luck

(uppgift: Låt ett par resa bort och låt det ta slut innan texten är slut.)
 

Lady luck

 

Det enda som behövdes var tur. Så sa alla. Om de bara hade lite tur, skulle allt ordna sig. All skicklighet var slut sen länge. De hade varit skickliga, rentav avundsvärda, men inga spår fanns kvar av det nu. Nu behövdes tur och turen hade inga planer på att komma till dem. Så väskor packades och grannar ombads vattna blommor. Flygbiljetter bokades och billiga pocketböcker, solkräm och optimism införskaffades. De planerade att bli borta i två veckor, för att få en riktig upplevelse. En vekca räckte inte vid en så lång resa. Nu skulle de komma till turen.

 

Ingen hade varnat för hur varmt det skulle vara. De hade knappast förväntat sig sibirien, men den här kvävande hettan var mer än de klarade av.

   ”Hur ska vi kunna sola i den här värmen? Hur ska vi kunna gå ut och äta? Hur ska vi…”

   ”Älskling”, avbröt han lugnt, ”andas.”

   ”Jag kan inte andas i den här hettan!”

   Han tog komandot och ledde henne in i närmsta affär. Där drog han henne till sig i en omfamning, utan att bry sig om de övriga kundernas blickar.

   ”Älskling, det kommer bli bra. Vi är här för att vinna eller hur? Det måste vi göra tillsammans. Då måste du andas. Vi kommer inte att vara ute så mycket ändå. Alla hus hänger ihop här. Allt binds samman.”

   Hon lät sig lugnas och föras till hotellet. Där, å andra sidan, var det så kallt att de huttrade i sina sommarkläder. Efter mer än tio timmar ovan molnen var de trötta och gick därför och la sig direkt. Deras hjärtan bultade hårt. Den svenska desperationen hade redan lyckats tränga in i de nya väggarna.

   ”Kom”, sa han stilla, ”vi kan inte mer än försöka. Hur ska vi annars vinna? Det kommer bli bra, jag lovar.”

   ”Varför skulle det vara annorlunda här? Vad är skillnaden, egentligen? Lurar vi oss inte bara?”

   ”Vi är ju i turens stad nu, vinnarnas stad. Kom hit nu, min älskade Lady Luck, så vinner vi det här kriget.”

 

De gjorde sitt bästa för att uppleva staden. De såg kopior av eiffeltornet, venedig och frihetsgudinnan, utan att ifrågasätta varför de gjorts. De passerade oroväckande många bröllopskapell och skrattade tillsammans åt paren, som ville gifta sig i en så kaotisk miljö. Han satt på barer och hon försökte envist att sola. Priserna var hutlösa, även med storstadsmått mätt, men de lät turen kosta vad den kosta ville. De kunde ha spelat, så som det förväntades av dem, men de avstod. Nåja…hon avstod och han avstod när hon såg. På kvällarna, när han smakat både det ena och det andra och hon redan gått och lagt sig, provade han vingarna. Om han vann något, och det gjorde han sällan, sa han inget till henne. Pengarna omvandlades ändå till vätska innan hon hunnit undra vart han tagit vägen. Om hon undrade över hans nattliga uppsluppenhet, var det inget hon tog upp. Det gjorde det ju lättare att försöka. Med det behövde de all hjälp de kunde få. De hade ju redan provat allt. Åtskilliga läkarbesök, psykoterapi och naturläkemedel hade avlöst varandra under allt för lång tid. Det var ett krig och de var på väg att förlora.

 

Deras sista försök var precis som de hundra senaste. Att det en gång varit något vackert var svårt att minnas, när rutinen och tröttheten svalt allt. Han gjorde sitt bästa för att väcka henne, men hon låg bara stilla. När mörkret lagt sig i rummet, tog hon till orda.

   ”Det får vara nu, va?”

   ”Vad sa du, Lady Luck?”

   ”Sluta. Jag heter inte så och jag är inte tursam. Det vet du.”

   ”Klart du är. Var det inte tur att vi träffades?”

   ”Tycker du det? Tycker du att vi är lyckliga?”

   ”Nej inte nu, men…”

   ”Och inte de senaste fyra åren.”

   ”Men om vi lyckas…med en liten…”

   ”Du, jag har tänkt på det. Jag vill inte längre. Jag vill inte ha en avbild av oss i den här världen.”

   Han grät nu, chockad över hennes plötsliga förändring, men hon lät sig inte stoppas.

   ”Vi måste kunna se när det är dags att ge upp. Jag tror att det är nu.”

   ”Finns det inget jag kan…”

   ”Nej. Jag åker hem så fort det går. Jag vill inte avbryta din barrunda…nej, jag menar semester.”

   Det blev deras sista ord till varandra. Hon lämnade honom bakom sig den morgonen och gick ut i inomhusstaden. Att hon spelade för första gången och vann en ansenlig summa pengar, var antagligen bara en slump.


Kommentarer
Postat av: Shass

Jag gillar!
Men jag frågar mig... vad är syftet med uppgiften?

2013-10-02 @ 19:21:38
URL: http://shass.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0