hopelosthead

Exakt så känns alla mina måndagar här. Allt väller upp. Jag kallar det skämtsamt för "mitt måndagsrage", men egentligen är det mest läskigt. Jag säger dumma saker och helt utan att tänka. Ta bort måndagar, tack. Ta också bort subjektivitet, gråskala och prosapoesi. Allt detta symboliserar samma sak; det som inte går att definiera eller räta ut. Det kryper i kroppen på mig, på riktigt. Jag vill att allt ska ha ett rätt svar, ett rätt och fel. Är det prosa eller är det poesi? Nej det finns inget däremellan! Nej det finns inget mellan raderna! Rättare sagt borde det inte finnas. Jag vill att allt ska maka sense, god damn it. Jag vill att allt ska vara bestämt och fastslaget eller åtminstone gå att bestämma och fastslå. Framför allt vill jag kunna hålla käften på måndagar. God natt.