hopelosthead

Allt handlar egentligen om självdisciplin och att jag inte har någon. Alla mail som hopar sig i inkorgen och som jag inte orkar ta tag i. Alla ord som hoppar ur munnen varesig jag valt det eller inte. Vågorna av nostalgi som sköljer över mig när du plötsligt dyker upp i periferin igen. Orden som ramlar ur fingrarna också. Hur jag försöker hindra dem, för att sedan rättfärdiga och skriva ändå. För det är okay. Jag får göra detta för att...för att...nej, just det, för att ingen anledning. Maktlösheten inför de som ska betyda allt. Att inte ens orka ta tag i ett samtal. För egentligen handlar ju allt om självdisciplin. Därför borde jag aldrig bli författare. Ändå är det det jag vill mer än något annat. Dumt på ett sätt. Kanske på många. Allt är förvirrande, oklart, oskarpt. Jävla åsikter, jävla självdisciplin, jävla det mesta. All oro förbjuden.